Jag är lite förundrad över hur en del föräldrar tänker ibland.
Ta fotboll som exempel. Min son tränar fotboll och jag brukar följa med honom på matcher, träningar. Han har valt den sporten själv och jag uppmuntrar honom i sitt val, precis som jag gjorde när han ville börja med innebandy etc. Jag tycker det är viktigt att ha en vettig fritidssysselsättning, men jag försöker inte tala om för mina barn vad de ska välja. Eller försöker få dem att leva ut mina drömmar.
Det sistnämnda är inte helt ovanligt dock och jag undrar hur många barn som egentligen håller på med någon sport som deras föräldrar vill mer än dem själva. Tragiskt enligt min uppfattning, ett barn/ungdom ska få hålla på med det de tycker är roligt och klarar av. En del barn kanske behöver pröva på två, tre eller flera olika alternativ innan de fastnar för något. En del kanske behöver en "meny" för att få lust att pröva på något, men det får inte bli en press på dem! Däremot tycker jag det är viktigt att uppmuntra dem till att hålla på med något och när de väl börjar med något så ska man stötta dem.
Jag blir alltid förvånad och faktiskt förbannad ibland när jag varit på matcher, där föräldrar står som *ursäkta uttrycket* idioter och gapar, idiotförklarar domaren, spelarna etc. De skriker åt sina barn och frågar vad de håller på med. Vanliga uttryck som förekommer är: "Men vad håller du på med, ser du inte bollen!? Spela bollen! Rör på dig!" De viftar med armarna och blir det för frustrerande för dem, så tar de ett kort varv och samlar återigen sina krafter...
Ja, vad ska man säga. När man är 9-10 år håller man på att utvecklas, man har inte periferiseende, man har lite svårt ibland att ha koll på armar och ben etc. och det kan faktiskt hända att tankarna hamnar på andra ställen!
Ibland skulle jag vilja ha en sådan där stor klubba som man ser i tecknade filmer. En sådan där som har effekten att den bankar ned personen rakt ned i backen, men att de ändå efter en stund reser sig upp med lite stjärnor som snurrar runt skallen. Eller för all del varför inte ett sådant där finger som i Monty Phyton:-)
Poängen med detta är att jag vill att de ska vakna upp och inse att det är sina barn de står och gormar åt och sätter press på. Barn som ska få vara barn. OK, det blev inte riktigt som de själva ville under sin egna uppväxt... De fortsatte aldrig fotbollen, simningen och därmed blev de inga OS-hopp...Deras föräldrar satte en enorm press på dem som gjorde att de till slut kände sig otillräckliga... MEN, för bövelen, för inte över den ångesten på era egna barn eller se det inte som ett personligt misslyckande om ditt barn inte agerar precis som du vill.
Jag skulle vilja se hur de själva skulle reagera och agera på jobbet om chefen stod över deras axel och skrek hela dagarna om hur de skulle sköta sitt arbete: "Ser du dåligt? Kan du inte skriva? Är detta det bästa du kunnat åstadkomma på hela den tiden du suttit här på arslet!?" Sedan pricken över i:et när de ska gå hem och verkligen har försökt göra sitt bästa: "Vad tänkte du med idag, du klantade verkligen till det rejält?!
Hm, undrar om arbetsglädjen infinner sig hos dem-NOT!
Det de håller på med har en tvärtomeffekt. De förstärker och påpekar det negativa istället för att förstärka det positiva. Barn skuldbelägger sig när de får negativ kritik. Det räcker med att de själva gör det efter en match, om det gått dåligt. Då handlar det om att muntra upp dem och peka på det bra de ändå gjort och vips så har man boostat deras självförtroende!
Nej, fram med munlåset och kasta bort nyckeln under matcherna om det inte kan komma vettiga, positiva utrop eller för all del stanna hemma tills ni gjort upp med er själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar