Mina tankar om mitt yrkesval…

Under alla år som jag arbetat med olika projekt har jag insett hur viktigt det är att man arbetar med delaktighet på flera olika nivåer. Jag har arbetat som projektledare i över 10 år nu och då med att starta, genomföra, avsluta, utvärdera olika projekt. Jag lärt mig hur viktigt det är att man från början gör ett gediget arbete med att få med alla involverade, inkl. de som i framtiden ska arbeta aktivt med projektet, på tåget.

Från början måste man återkoppla projektbeskrivningen, som man arbetat fram, till beställaren som från början kommit med idén. Denne eller dessa ska sedan godkänna den och bekräfta att man är på rätt spår. Denna process är oerhört viktig för båda parter. Mig som projektledare, så att jag får ett kvitto på att jag passar för arbetet och för beställaren så att denne vet vad den köpt för tjänst dvs. mig.

Genomförande. Det är på denna nivå som det är oerhört viktigt att det blir rätt, om man långsiktigt vill att det ska bli hållbart och enkelt att implementera i framtiden.

Jag har varit med om att man i en mellanstor kommun på högsta nivå tog ett beslut om att ett projekt skulle genomföras. Man formade det utan delaktighet från de andra leden och projektledare anställdes för att driva processen. Vad hände? Det tog ca 1 extra år för att implementera arbetsmodellen, eftersom det mötte ett sådant motstånd från andra involverade aktörer inom koncernen. Dessa kände sig överkörda och menade att man inte tagit tillvara på deras kompetens, erfarenheter och varit lyhörda. Det skapade också stängda dörrar och öppnades de, fann man en skepsis och ovilja att arbeta med projektet.

Man kan jämföra det med när man ska planera semestern med familjen. Hur viktigt det är att alla får vara med och tycka till, forma och komma med idéer.

Någon kanske vill åka till Västkusten, en till Liseberg, en till Danmark och den siste kanske bara vill stanna hemma och slappa. Vad gör man? Om jag då som mamma enhälligt ska bestämma själv att det blir Danmark, blir det förmodligen ingen bra semester alls, alla känner sig överkörda. De går förmodligen med på det, men det blir sura miner och förmodligen en bitterhet. Om man istället har ”familjeråd” går igenom alternativen, resurserna och tillsammans lägger en plan, känner alla sig delaktiga. Det blir då enklare att genomföra en bra semester eftersom alla fått vara med och argumenterat, visat sina synpunkter (som också många gånger kan vara bättre än det du själv tyckt). Alla vet dessutom vad som komma skall vilket gör det enklare att genomföra det utan onödiga missuppfattningar.

Sedan kan det faktiskt vara så att det blir Danmark ändå, men då har jag i alla fall lagt fram frågan och vi har kommit fram till det gemensamt. Det kanske också är så att min tanke om resrutt i Danmark inte blir densamma som jag tänkt från början. Min idé kanske inte var den bästa. Det fanns andra i familjen som hade bättre erfarenhet och godare idéer.

Precis på samma sätt ser jag på projekt, man måste arbeta i alla led, man måste inventera för att implementera. Projektledare = spindeln i nätet? Jag håller med till viss del, men jag har synen att jag som projektledare ska bygga ett nät tillsammans med andra och se till att det finns spindlar som vill väva vidare. Jag ska i princip bygga bort mig själv för det är först då som nätet (arbetssättet, verksamheten), efter projekttidens slut blir hållbart och ”spindlarna” som fått varit delaktiga från början arbetar vidare. Att skapa delaktighet, förankra, vara lyhörd och tillvarata kunskaper/kompetenser är en förutsättning för att ro ett projekt i land.