Konsekvenserna av att inte se det osynliga

"Flickan plockade ut bolagskassen från skåpet i skolan och stoppade den i väskan.
***
Vid busshållsplatsen stod några flickor som gick i klassen under henne – de hade nyss börjat sjuan. Flickan satte sig på bänken och väntade på bussen. En av de yngre flickorna kom fram till henne och bad om att få låna en cigarett. Efter den yngre fått vad hon bett om, stod hon trevandes kvar. Slutligen vågade hon ställa en fråga. Hon undrade försiktigt vad som skulle hända på kvällen.
***
Flickan tittade ilsket på den yngre. Hon snäste av henne och bad henne gå. Den yngre blev skrämd och gick tillbaks till de andra. Hon såg hur de viskade till varandra. Hon såg rädslan i deras ögon. Flickan orkade inte bry sig. Hon hade varit tvungen att göra på det sätt hon gjorde. Hon var tvungen att skrämma bort dem. Hon visste att hon hade ett rykte som lockade till sig flickor som ville vara runt henne. De ville vara med den där hårda, coola, lite farliga tjejen. De såg upp till henne. Det var bara det att det egentligen inte fanns något att se upp till.
*
De hade ingen aning om vilket krig flickan befann sig mitt uppe i
*
Det var en i raden av kvällar som flickan skulle ut med sina så kallade vänner. Hon skulle ut med dem som stod utanför samhället. De som struntade i det mesta. De som funnits där när hon behövde det. Det var dem hon kunde umgås med när det inte gick att vara hemma. Det var dem som kom hem till henne när hon lämnats själv på helgerna. Det var dem hon kunde bedöva sin smärta tillsammans med. Hon hade fått en gemenskap med dem.*

Kväll efter kväll efter kväll *

Det var de som hade gett henne ett rykte som hon egentligen inte ville ha. Ett rykte som hon kände sig tvingad att leva upp till. Det var de som hjälpt henne med att få en hård och kall fasad utåt sett. Det var den hårda ytan som flickan trodde skulle hindra andra från att komma henne nära. Det var den fasad som hon trodde skulle göra henne mindre sårbar. Det var med de som stod utanför som hon upplevde en slags trygghet. Det var med dem hon trodde hon skulle känna sig mindre ensam. Det var med dem hon trodde hon skulle finna ett lugn. Det var med dem som det hade blivit tvärtom. Det var gemenskapen med DEM som gjort att hon fått mardrömmar på nätterna. Det var tillsammans med dem som hon förlorat hoppet. Det var tillsammans med dem som hon hamnat utanför det lilla som fortfarande känts normalt i hennes liv.*

Flickan såg de yngre flickorna gå på bussen. Hon satt kvar på bänken. Solen sken i hennes ansikte. Hon satt kvar och tittade på alla mammor och pappor som hämtade sina barn efter skolan. *

Hon slöt sina ögon och fantiserade om att hennes mamma kom körandes för att hämta upp henne. Det var äntligen helg. De skulle åka hem. De skulle göra i ordning middag. De skulle sätta sig i soffan. De skulle ha fredagsmys tillsammans. *

Flickan öppnande ögonen igen - hennes blick var tom. Det var bara en dröm. Hennes mamma skulle inte komma. Visst var det var helg. Hennes mamma var redan hemma. Hon satt säkert redan i soffan. Det var bara det att det var allt annat än mysigt. Hon liksom flickan hade bedövat sig med detsamma som flickan gjort det i flera dagar i sträck. Detsamma som flickan hade stoppat i sin väska.
*
Flickan försökte tränga bort tankarna. Hon ville inte tänka. Det gjorde för ont. Hon kände sig instängd i sig själv. Det kändes som om hon befann sig i ett fängelse. På dagarna tänkte hon på sin mamma. På nätterna kom mardrömmarna. Det var dessa drömmar som fick henne att sätta sig upp kallsvettig, med hjärtat bultandes i hennes bröst. Hon hade alltid, så länge hon kunde komma ihåg, haft mardrömmar. De som var nu var dock nya. De var mer intensiva. De var återkommande. De hade tillkommit efter de som stod utanför kommit in i bilden. De nya vännerna. De som struntade i allt. De som var trasiga inombords. De som fyllde ett tomrum för flickan.
*
Samma dröm upprepades natt efter natt. Samma dröm som skulle följa henne många år framåt.*

Det var samma ansikte som förföljde henne i drömmen. Samma intensiva blick som var fylld med rädsla. Det var en pojke. Det var ansiktet på pojken som legat på marken framför henne. Det var han som bett om hjälp där hon stått helt paralyserad - panikslagen. Hans ansikte var blodigt. Hans händer försökte dra honom fram på marken. Han försökte fly. Han hade tittat bedjande på henne. Hon som stått som stod bland de andra runtom om honom.
*
De var de som stod utanför som gjort att pojken låg på marken. De var de som sparkat honom. Det var de som slagit sönder honom. Det var de som förstört pojkens liv. Det var hon som stått bredvid och sett på. Det var hon som inte gjort något för rädda honom.
*
Det var dessa som stod utanför, som flickan kväll efter kväll bedövade sin smärta tillsammans med. Det var de som var hennes så kallade vänner. Det var också dem som hon innerst inne var livrädd för. Det var dem som hon kände en oerhörd maktlöshet inför.
*
Pojken var inte den enda som råkat ut för deras meningslösa våld. Det fanns flera ansikten. Flickan visste. Det brukade berättas för henne vad som hänt. Dagarna efter kvällarna, som hon oftast inte hade något minne från. Pojken var dock den första som hon själv kommit ihåg, utan att någon behövt berätta för henne. Det var första gången hon hade misslyckats med att totalt bedöva sig. Hon hade varit tvingad att se. Hennes sinnen hade varit öppna.
*
Det var efter detta som hon kände en hopplöshet. Det var efter detta som hon kände fallet. Det var efter detta flickan kände att hon helt ramlat igenom.
*
Det var efter denna gång som flickan kände att det inte fanns något som var tryggt i hennes liv. Allt var falskt. Hon kände sig falsk och värdelös. Hela hennes liv kändes meningslöst. Det blev så uppenbart för henne. Hon gick från det ena missbruket och våldet i hennes liv till det andra våldet och missbruket i hennes liv. Det bara bytte skepnader och roller.
*
Flickan hade försökt söka trygghet i sitt unga liv. Hon hade försökt hitta något som hjälpte henne ut från sig själv. Hon hade skrikit efter hjälp på det sätt hon kunde. Ingen hade lyssnat. Ingen hade sett. Hon var osynlig. *

Det var bara de som redan hamnat utanför som lyssnat. Det var de som blivit den enda tryggheten som funnits till hands när det smärtade som mest.
*
Flickan reste sig upp från bänken. Bussen kom. Hon greppade sin väska och klev på. Hon åkte in mot dem. Kriget pågick för fullt inombords henne. Det värkte. Hon ville egentligen inte. Hon tittade upp i taket på bussen. Hon blinkade snabbt bort tårarna som försökte tränga sig fram. Hon tittade ut på de sista bilarna som lämnade skolan. Föräldrarna, lärarna, barnen – de som hon var osynlig för. De som skulle hem till sina tryggheter.
*
Flickan kramade sin väska. Hon ville att bussen skulle åka. Hon ville komma fram. Hon ville bli bedövad. I sin famn höll hon det som hon kommit att hata mest i sitt liv. Det som stjälpt hela hennes uppväxt. Det som hon, som ännu mindre flicka, lovat sig själv att aldrig någonsin röra.
*
Ironiskt nog så var det ändå det, som hon lärt sig hata mest, som blivit hennes räddning."