Det börjar närma sig. Tveksamhetens skugga följer mig vart jag än vänder mig.
Han skrev till mig att jag ska igenom stormens öga men att han vet att jag kommer gå hel ur det. Jag känner mig tom trots att det pågår ett krig inom mig. Undrar om jag gör rätt? Om inte hjärtats djupaste sår ska bevaras på den speciella plats djupt inne där det funnits under de allra flesta år. Låsa, kasta bort nyckeln en gång för alla. Tvinga minnena falna bort i glömska.
Jag vet. Så enkelt är det inte. Jag har försökt.
Tvekan, skulden och skammen ger sig till känna när man öppnar barndomens dörr på glänt. Oavsett hur gammal man än är kryper den lilla flickan fram i bekräftelsen tecken. Jag försöker omfamna. Jag genomlider och överlever men det gör ont...
Jag möter dig lilla Allis. Du får komma fram nu.
Jag vet HG...
Du vet...
Vi i maskrosens tecken försöker men det tar olika lång tid att förstå...
...ibland en hel livstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar