"Mördaren från Utøya har uttalat sig i sitt "manifest" att han hellre vill bli hatad än glömmas bort. Ja, då glömmer vi honom, tillsammans. Vi avtalar med varandra att vi inte säger hans namn, vi skriver det inte, vi googlar det inte. Ser vi hans namn i tryck så hoppar vi över det. Vi kommer hellre ihåg dem som förtjänar att bli ihågkomna!"
Detta såg jag fanns att kopiera och klistra in som status på Facebook...
Jag har funderat mycket på om jag ska blogga kring det fruktansvärda som hänt men jag har känt att det nästan varit överväldigande och man har mest varit bedrövad. Sedan växte något annat fram hos mig ganska snabbt. Det var känslan av att personen bakom detta får för mycket uppmärksamhet. Jag tycker på ett sätt att media spelat denna störda, oerhört FEGA och LILLA människa i händerna.
Jag vill "kväva" denna person totalt...
Jag vill hedra de som föll offer, de som klarade sig och de anhöriga. Jag vill så gott jag kan bidra till att ge dem styrka genom att skänka tankar, lyssna och sprida ett budskap mot våld och extremism-mer än någonsin.
Det finns inget annat...
Jag vill att alla ska motverka att denna lilla person får något utrymme överhuvudtaget att sprida sina tankar och ord. Jag vill inte höra eller se. Jag vill inte köpa en tidning där det finns utrymme till för just detta.
Vi ska tänka på det mod och de uppoffringar som många gjort och det stora lidande som för väldigt många inte är slut på väldigt länge. Om någonsin.
Det är tragiskt att behöva säga det men det var ingen överraskning när man fick läsa i Aftonbladet idag att Amy Winehouse hittats död. Med det liv hon levde har man nästan gått och väntat på att något tragiskt skulle hända till slut. Jag kan inte säga annat än att hon var en sångerska med en mycket underbar och säregen röst och som den Soulälskare som jag är var jag snabb att köpa hennes skiva när hon slog igenom med låten "Rehab" som hon vann 5 Grammy´s för. Det har dock hela tiden gett mig blandade känslor när man sett hennes framträdanden på olika sätt genom åren. Hon var en spillra som hela tiden verkade leva på på avgrundens rand-med ett liv ständigt kantat av droger. Samtidigt som hon var en brilliant artist med stor begåvning.
Jag har åtskilliga gånger läst och hört föräldrar till kändisar vädjat om hjälp till sin främst sina döttrar. Så även Amy´s pappa som redan 2008 riktade sin vädjan direkt till de som sålde narkotika till hans dotter. Man kan alltid ha ifrågasätta huruvida dessa föräldrar använt sina barn för att själv få uppmärksamhet precis som Lindsey Lohans pappa vid upprepade tillfällen gjort. Jag hoppas ändå att det i grund och botten handlar om en enorm frustration att inte kunna hjälpa sitt barn när man att de håller på att gå under.
Gång på gång skördas det drogrelaterade dödsoffer inom musik/filmbranschen och det är tragiskt i sig. Det som dock är ännu mer tragiskt är att dessa personer blivit eller fortfarande är förebilder för många unga människor. I många fall syns det inte på dem hur deras hårda liv tär på dem egentligen. Man vet om att de använder droger men de ser ändå ut att kunna sköta sina liv någorlunda och fortsätta leva det (till synes) glamouröst. Det i sig skickar farliga signaler till unga som kanske vacklar mellan att testa droger eller använda dem mer frekvent.
När det gäller Amy Winehouse´s död kom vi att diskutera det hemma och då apropå hennes ålder på 27 år. Det började ringa en klocka att det faktiskt varit ganska många genom åren som dött i precis den åldern - då oftast drogrelaterat. Jag och min man kunde snabbt räkna ihop till 5 artister (Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison, Kurt Cobain). När vi googlade det insåg vi att fler än vi reagerat på det.
Det var många många fler än de vi kom på...
27 Club var något som dök upp för oss ganska snabbt när vi googlade det. Wikipedia: "27 Club, eller 27 Forever, är en populär benämning på en grupp musiker som alla dött vid 27 års ålder". Mycket riktigt fanns de vi kom på med på denna lista-samt många fler.
De musiker som oftast nämns när man talar om 27 Club är följande:
Jimi Hendrix, gitarrist och sångare i bandet The Jimi Hendrix Experience, (1942–1970). Kvävdes av sina egna spyor, på grund av en mängd sömnpiller och rödvin.
Jim Morrison, rocksångare i The Doors, (1943–1971). Hans dödsorsak är fortfarande inte helt klarlagd. Han hittades död i ett badkar i Paris, omgiven av sitt eget blod och spyor. En del tror han dog av en överdos heroin, år av drickande och en del tror han blev mördad.
Kurt Cobain, gitarrist och sångare i Nirvana, (1967–1994). Sköt sig själv i huvudet med ett hagelgevär. Han hade också en stor mängd heroin i blodet när läkarna undersökte hans lik.
Nu kan man också lägga till Amy Winehouse till denna 27 club lista...
"I ett maktsystem tenderar varje anställd att stiga till sin inkompetensnivå. Till sist kommer varje post att tendera att vara besatt med en anställd som saknar kompetens att utföra sina uppgifter. Arbetet utförs av de anställda som ännu inte nått sin kompetensnivå"
Laurence J. Peter
"Peters principle" är en princip som är känd sedan lång tid tillbaks. Den finns förmodligen tillämpad på alltför många arbetsplatser. Jag kan faktiskt tycka synd om de personer som fått positioner som övergår deras egen kompetens.
I synnerhet om de inte ens ser det själva.
Min man sa en gång när vi diskuterade detta: "Om NASA kom till dig och sa: här har du en rymdraket, Marléne. Du får ta den och flyga till månen om du vill. Inte sätter väl du dig i den och drar i väg väl? Vad är det som gör att du inte tar den möjligheten?"
Ja, jag är väl av den analytiska sorten och tänker alltid flera steg framåt. Jag vet att det skulle gå åt skogen redan i starten och jag skulle inte ens försöka hur gärna jag än skulle vilja. Jag skulle heller aldrig ta ett jobb om jag inte kände att jag på riktigt klarade av uppgiften. Sedan kan jag givetvis kanske känna mig lockad av det, om det är ett attraktivt jobb.
Kanske man tänker att man kan lära sig under resans gång...
Det är dock inte rätt för det skulle innebära att andra skulle behöva bära en större börda i mitt ställe och det skulle inte kännas ok för mig. Sedan är det inte sagt att man inte ska våga sig på nya utmaningar MEN det ska ändå stå i proportion till de egna förutsättningar och kompetens.
Jag tror det är många som har fått eller tagit på sig positioner och då samtidigt tagit sig vatten över huvudet. Det tråkiga är att det är inte bra för varken dessa personer eller de i dess omgivning som får ta på sig större ansvar än vad de egentligen behöver eller så blir företaget kontraproduktivt i mer eller mindre uträckning. Oftast tar det tid innan man märker det. Det är också så att omgivningen faktiskt bär ett ansvar. Familj, vänner och arbetskamrater kanske inte bara ska stå och klappa personen i ryggen och säga: "Åh, vad roligt för dig". Man måste vara ärlig och ifrågasätta i all välmening.
Kännetecken...
Personen i fråga har fått en roll som överstiger den egna kompetensen. Behöver dock inte innebära att personen ser det direkt själv. Han/hon kanske märker av att arbetsuppgifterna är för svåra eller finner det svårt att ta egna initiativ och när de väl tas landar de ofta fel.
Man märker det när personen ger sig in på områden/frågor som de inte riktigt behärskar.Det avslöjar genom sättet de talar eller presenterar olika saker.
Hamnar i onödigt många konflikter med andra medarbetare.
Andra medarbetare känner inget förtroende
Personen lämnas utanför och involveras till slut inte i viktiga frågor. Informella ledare tar över mer och mer.
Personen var väldigt duglig på nivån under medan han/hon på den nuvarande nivån inte alls fungerar
Personal i lägre befattning märker av att deras ansvar och uppgiftsbörda ökar med uppgifter som tidigare hört till den högre medarbetaren.
Man ska alltid som uppdragsgivare se till vad personer presterar i nu och dåtid för att jämföra eventuella skillnader...
Många har väl haft en mellanchef/medarbetare som varit jätteomtyckt och duktig på det han/hon gör men sedan när denne befordras/blivit en högre chef har den personen inte fungerat alls. Företaget levererar inte det det egentligen skulle kunna leverera med rätt person på rätt plats. Man märker det kanske direkt men efter ett tag börjar det knaka i fogarna bland de andra medarbetarna.
I en hierarkisk struktur kommer alla medarbetare som gör karriär att hamna på den högsta nivån för sin kompetensnivå. Därefter när det befordras kommer de att nå sin inkompetensnivå.
Slutsats A: Om antal karriärsteg och tiden räcker till kommer varje anställd att befordras till en nivå över dennes kompetens.
Slutsats B: Till sist kommer alla tjänster att vara besatta av, för uppgiften, inkompetenta personer.
Teorin lanserades på ett humoristiskt sätt i boken The Peter Principle, utgiven 1969. Bokens svenska titel är "Peters princip : en "hierarkiologisk studie" av inkompetensens förekomst och symtom" och är översatt och något försvenskad av Jan Wahlén, utgiven 1970. Teorins centrala del beskrivs i boken som följer:
I en hierarkisk organisation kommer varje anställd att befordras till sin inkompetensnivå.
Peters princip illustreras humoristiskt i den tecknade serien Dilbert. Karaktären kämpar hela tiden mot sina chefers och medarbetares inkompetens utan framgång.
Det är ju ingen hemlighet att jag är ett stor fan av olika ordspråk och citat vid det här laget. Alltsom oftast använder jag dem som visdomsord men det finns också en hel del som man kanske inte använder så ofta för att de är lite för vassa. Däremot är det oftast dom som man drar på munnen åt eller som är mest klockrena i olika situationer. De som är lite mer av den elaka och cyniska sorten. Träffar man rätt med ett sådant citat är oftast effekten desto större men det kanske inte kommer något gott ur det.
...Här kommer några av mina favoriter:
Vissa är tänkvärda. Vissa är användbara. Vissa ska man behålla för sig själv...
"Livet skulle vara omöjligt om man mindes. Allt består i att välja vad man bör undvika att komma ihåg."
Roger Martin du Gard
Erfarenhet är vad man brukar kalla sina misstag"
Oscar Wilde
"Artighet är konsten att dölja sina naturliga impulser"
"Det är bättre att hålla tyst och bli misstänkt för att vara en idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel"
Abraham Lincoln
"Det finns bara två sätt att komma upp sig här i världen: genom sin egen duglighet eller genom andras dumhet."
Jean de la Bruyere
"Ett dåligt samvete är dock i stånd att göra livet intressant"
Sören Kierkegaard
"I de blindas rike är den enögde kung."
"Ett barn är en ängel vars vingar krymper i takt med att benen växer."
Kinesiskt ordspråk
"De gamla säger att tiderna blir sämre. Tiderna är som alltid, de gamla blir sämre."
Tyskt ordspråk
"Lägger man sadel på grisen, blir det ändå ingen häst."
"I ett maktsystem tenderar varje anställd att stiga till sin inkompetensnivå. Till sist komer varje post att tendera att vara besatt med en anställd som saknar kompetens att utföra sina uppgifter. Arbetet utförs av de anställda som ännu inte nått sin kompetensnivå"
Laurence J. Peter
"Själva poängen med citat är att man kan förödmjuka någon med hjälp av andras ord."
Amanda Cross
Avslutningsvis ett ordspråk som jag hört att andra människor använder en hel del men som kan bli helt fel eftersom det egentligen är ganska negativt. En del personer använder det för att beskriva hur andra människor är - de tror att de vet saker om andra när de i själva verket kanske dömer dem efter hur de själva är:
(Wictionary: Man tror att andra tänker på samma sätt som man gör själv; vanligen negativt - när man (felaktigt) förutsätter att någon kommer att agera oärligt eller egoistiskt i en situation så visar det att man själv tänkte i de banorna.)
Det finns en uppsjö av tänkvärda ordsom man känner att de kan vara mer eller mindre passande i olika situationer genom livet. Det gäller dock att ha fingertoppskänsla när och om man överhuvudtaget ska använda dem...
Malin är inte bara en duktig partikollega till mig - hon är också en god vän.Hon är en av dom som verkligen engagerar sig aktivt i politiken och inte backar för att lyfta frågor som kanske är lite av den känsliga karaktären.
Om jag skulle beskriva Malin med några ord är hon stark, självsäker, rolig, ärlig. Skulle jag vara ny i politiken skulle jag inte vara främmande för att faktiskt ha Malin som mentor. Hon har på relativt kort tid lyckats med att komma någonstans inom politiken och då genom hårt arbete och engagemang - samtidigt som hon har båda fötterna på jorden:)
För mig är inte det viktigaste hur länge man har varit politiskt aktiv/förtroendevald utan det är vad man har åstadkommit och vad man på olika sätt levererat som räknas.
Malin är en god förebild på hur en förtroendevald ska vara. Hon är också en av de få personer som verkligen säger vad hon tycker och står upp för människor som blir orättvis behandlade.
Med dessa ord vill jag presentera ytterligare en kvinna som jag ser som en given bloggerska i framtiden, precis som Aida Alvinius som gästbloggade hos mig i juni.
Malins inlägg handlar om ämne som är mycket viktigt och ständigt aktuellt. Det är också något som av olika anledningar ligger mig varmt om hjärtat. Bl.a. så brukar man i dag säga att det är mellan 7-10 % av alla skolbarn som har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (däribland ADHD).
Jag skulle också vilja tipsa om att gå in på den facebookgrupp: Stöd barn till missbrukande/psykiskt sjuka föräldrar (vårdnadshavare) som jag skapade för några år sedan som också berör detta ämne. Gruppen har i dag över 7000 medlemmar och jag hoppas du kan tänka dig bli en av dem!
***
Långt ifrån alla barn med ADHD blir missbrukare och kriminella men riskerna är större inom denna grupp. Störst risk att hamna i missbruk och kriminalitet har de mest utåtagerande och aggressiva barnen. Inom barnpsykiatrin används då begreppen trotssyndrom och/eller uppförandestörning vid sidan av diagnosen ADHD.
Dessa barn tappar ofta humöret, blir grälsjuka, trotsiga, hämndlystna och skyller ofta på andra. Efterhand utvecklar många av dem ett antisocialt beteende som bl a innebär att de skolkar, snattar, stjäl, slåss och misshandlar. Växer de sedan upp i socialt utarmade boendemiljöer, problem i skolan och kontakt med ungdomsgäng med samma antisociala mönster löper de mycket stor risk att hamna i ett utanförskap. Flertalet av dessa barn har redan i tidig skolålder visat tendenser på att utveckla ett riskbeteende.
Ungefär var tredje blandmissbrukare och var femte alkoholmissbrukare har ADHD.
Uppskattningsvis har 30-40 procent av uteliggare och hemlösa och var fjärde intern på våra fängelser ADHD. Inom denna grupp är också en alltför tidig död vanlig. Dessa siffror visar helt klart att vi måste våga se och diskutera sambandet. Många tragedier och sociala katastrofer hade kunnat förebyggas om man uppmärksammat sambanden och tidigt satt in kraftfulla åtgärder.
Det finns de som tycker att man sätter en “stämpel” på dessa barn genom att ge dem en diagnos men de har ofta redan “stämplats” som stökiga och bråkiga - vilket långt ifrån hjälper dem i deras situation.
Med rätt råd, bemötande och förhållningssätt från omgivningen kan man underlätta mycket för dessa barn och ungdomar.
Man måste då ha ett väl fungerande samarbete mellan skola, socialtjänst, psykiatri och naturligtvis föräldrar. Tyvärr är det inte ovanligt att någon av föräldrarna också har detta psykiska funktionshinder, vilket gör att det viktiga stödet från föräldrar inte är tillräckligt eller till och med saknas helt. Om extra stöd till barnet och föräldrarna inte räcker kan man pröva att medicinera för att minska symtomen. Medicinering ska givetvis alltid kombineras med stödåtgärder. De läkemedel som används mest och har bäst effekt är så kallade centralstimulerande läkemedel.
Att dessa läkemedel har så bra effekt kan också vara en förklaring till varför allt för många med ADHD tidigt fastnar i ett narkotikaberoende. Man upplever att man mår och fungerar bättre och missbruket blir ett slags självmedicinering. Det stannar tyvärr inte vid de måttliga doser som ges vid behandling inom sjukvården.
Inom missbruksvården har man på några ställen nu börjat ta hänsyn även till ADHD. Mycket tyder på att behandling mot missbruk tillsammans med stöd och behandling för ADHD skulle öka chanserna att bryta den onda cirkeln. Här saknas dock vetenskapliga utvärderingar.
Även kriminalvården har på senare tid uppmärksammat denna stora klientgrupp och satsar nu för att förbättra stödet till klienter med ADHD (läs mer om projektet här). Man hoppas på så sätt kunna minska återfallen i denna grupp. Ett stort problem är att det är svårt att slussa ut dessa människor till rätt instans för fortsatt stöd och behandling efter frigivningen. Det finns inga klara riktlinjer för detta.
Vad är då ADHD?
Det är en nedsatt funktion i delar av hjärnan, ett psykiskt funktionshinder som kännetecknas av en kombination av uppmärksamhetsproblem, överaktivitet och impulsivitet som ger betydande svårigheter. En person med ADHD får ofta flera andra svårigheter såsom motoriska och språkliga svårigheter, inlärningsproblem, dyslexi, sociala beteendeproblem, sviktande självkänsla, ängslan, ångest och depression. Cirka 5 procent av alla skolbarn har ADHD och det är vanligare bland pojkar och män än bland flickor och kvinnor. Det finns en hög grad av ärftlighet vid ADHD men även skador under foster- och spädbarnstiden kan ge ADHD.
Jag anser att det är på tiden att vi ärligt och öppet diskuterar sambandet ADHD, missbruk och kriminalitet för att kunna ta hänsyn till detta vid identifiering, insatser, behandling och förebyggande insatser när det gäller unga som riskerar att bli kriminella och de som tyvärr redan är där. Det är vi skyldiga dessa barn och ungdomar!
Malin L Hall
Besök gärna dessa sidor också:
Riksförbundet Attentionär en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionshinder (ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, OCD och språkstörning). De arbetar för att barn, ungdomar och vuxna som finns bakom diagnoserna ska bli bemötta med respekt och få det stöd de behöver.
"Missbruk, kriminalitet och ADHD"- De allra flesta barn med ADHD blir vare sig missbrukare eller kriminella, men man kan inte blunda för riskerna, som främst gäller de mest utagerande, aggressiva barnen – pojkar långt vanligare än flickor.
I morgon kommer en ny gästbloggerska att skriva om det möjliga sambandet mellan kriminalitet, missbruk och ADHD hos mig.
Det är om ett mycket viktigt ämne som behöver lyftas än mer mot vad det egentligen görs idag. Med jämna mellanrum dyker det upp olika tester i media där man kan kolla om man är en av dem som har symptom som tyder på ADHD. Jag är dock lite emot de här snabba testen eftersom det krävs en lång rad tester för att fastställa en diagnos. Det finns dock en positiv sida på detta.
Det är att om det är ett någorlunda utförligt test kan det ge en fingervisning om att det kan handla om ADHD.
Det viktigaste är dockatt man inte går och bär på tankar, funderingar och oro för att man skulle kunna ha ADHD efter man gjort ett sådant här test som visar symptom på ADHD. Det är också därför som en del av mig vänder sig mot dessa tester. Det saknas ofta "vägbeskrivning" till vart man kan vända sig och hur man ska gå tillväga efter man fått en slags bekräftelse på att det kan handla om ADHD.
Många tror också att man får en slags stämpel på sig vilket gör att man kanske drar sig för att söka hjälp.
Det bästa sättet att få råd och stöd är att kontakta sin husläkare/vårdcentral som oftast vet vilka vägar man ska gå. Steg 2 är till de som är proffs på området. Dessa finner man oftast inom specialistavdelningar på sjukhusen. Dit krävs det dock oftast remiss, varför det är bäst att börja på vårdcentralen. Det är en bra början.
Så här kan en symptom mer utförlig checklista se ut. Just den här är tänkt att stimulera en dialog mellan patient och kompetent personal och för att hjälpa till att bekräfta om de uppvisar ADHD-symtom.
Ärftligheten spelar en dominerande roll när det gäller förekomsten av ADHD vilket innebär att flera personer inom samma släkt ofta har likartade svårigheter. 80 % av barn med ADHD har släktingar med likartade problem enligt Tore Duvner (1997). 2-3 % av barn i lägre skolåldern har ren ADHD utan andra funktionsstörningar. Ytterligare omkring hälften av de som har DAMP har ADHD som den mest handikappande delen av sina DAMP-symtom.
Vi brukar i vardagligt tal prata om att personer med neuropsykiatriska diagnoser har koncentrationssvårigheter. Det är dock ett mycket vitt begrepp som är beroende av en rad faktorer som t.ex. uppmärksamhet, reglering av aktivitetsnivån, impulskontroll, perception, språklig förmåga, automatiseringsförmåga etc. Hos en person med ADHD är koncentrationssvårigheterna varaktiga och de kommer till uttryck i en rad olika situationer.
I morgon kan ni läsa mer om ADHD samt få fler länkar!
”(...) det är andra bilder som jag kommer att komma ihåg. Länge. Som den sovande (hoppas jag) treåriga flicka som har en stor penis framför sitt spermanedkladdade ansikte. Eller spädbarnet med vidöppna ögon vars lilla mun knappt kan gapa över det gigantiska brunröda ollonet. Eller femåringen som bundits och hängts upp och ned med särade ben. eller den flickan med det toviga och smutsiga håret som knäböjer framför en öppen gylf.(...)"
Detta är hämtat från ett reportage som Svensk Polis hade i sin tidning år 2009. Även om jag mådde fruktansvärt illa när jag läste det så valde jag att citera det i ett inlägg redan då och även här i detta inlägg.
Det är få saker som får mig att bli så illa berörd som barnpornografi. Läste ytterligare en artikel om det i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13321268.ab). Det handlade om amerikanen som misstänks för att ha våldtagit flera unga pojkar och rubriken: "Pedofil får se barnporr i fängelset" fångade givetvis min uppmärksamhet.
Det visar sig nämligen att denna man har fått tillåtelse att se barnporr i häktet eftersom han är sin egen försvarsadvokat.
Det är vidrigt och jag mår fysiskt illa när jag läser om sådant här. Det här är något som jag egentligen helst inte vill veta av. Jag vill ha skygglapparna på. Inte se det vidriga. Inte höra talas om det. MEN jag kan bara inte. Jag måste ständigt bli påmind om att det faktiskt förekommer i alltför stor utsträcknings som det i verkligheten gör. Jag tvingar mig att läsa om det gång på gång i media.
Jag vill inte komma undan. Det är det som får mig att aktivt kämpa mot det.
Ju fler som blir påminda-desto fler kommer väcka opinion och kämpa för att det inte ska finnas. Fler kommer bidra till att motverka detta sjuka fenomen.
Nu är det inte Aftonbladets artikel i sig som är det mest upprörande utan det är barnpornografi, pedofili etc. generellt. Att det överhuvudtaget förekommer. Jag skulle vilja använda ett citat som jag använde i ett annat inlägg där jag lyfte frågan. Det är hämtat ur Svensk Polis när de hade ett reportage (länken till reportaget finns i det andra inlägget) om detta och det är en utredare som uttalar sig:
"Det värsta är blicken. När barnet tittar in i kameran och ser så utlämnat, så fullständigt hjälplöst ut. Men ljudet är hemskt också. När de gråter eller skriker. Och när samma anonyma barn återkommer år efter år utan att vi kunnat stoppa övergreppen"
Barnpornografi är ett milt ord för vad det egentligen står för, men det tydliggör vad det handlar om och när ordet barn finns med som annars står för något vackert och oskyldigt-då reagerar man. Sedan kan jag finna flera andra ord och meningar som kan kopplas till det.
Livslånga kränkningar
Vedervärdigt
Sjukt
Omänskligt
Märkt för livet
Kemisk kastrering
Oskyldiga små barn misshandlas
Stort mörkertal
Tam lagstiftning
Låga straff
Idag sprids barnpornografi i huvudsak via Internet och man uppskattar att det idag finns över 1 miljon bilder som florerar. Det är övergrepp vi talar om och så länge dessa bilder finns på nätet pågår kränkningarna och övergreppen på alla dessa barn som finns med. Dessa bilder/filmer kommer förmodligen att finnas kvar för all framtid. Förutom det sexuella övergrepp och psykiska påfrestning som barnet utsatts för så är det också en kränkning av barnets integritet.
Avslutningsvis skulle jag vilja återkoppla till det första citatet i detta inlägg. Man matas med ordet barnpornografi ständigt i media men många gånger sveper det förbi som bara ett ord. Man blir mättad av eländet och det blir en normaliseringsprocess utan att man egentligen inser det. När jag läste vad reportern skrev om de bilder hon fått se när hon intervjuat kvinnan som arbetat med dessa frågor, etsade sig hennes ord sig fast i mig. Jag blev illa berörd. Förbannad. Ledsen.
De orden bland annat får mig att ständigt arbeta aktivt mot att barn far illa på detta vidriga sätt. Det är en självklarhet att bekämpa barnpornografi, barnsexhandel, människohandel etc.
FAKTA/ Lagändring
Regeringen har fattat beslut om ändringar i lagen om barnpornografibrott.
Den som aktivt skaffar sig tillgång till barnpornografiska bilder ska kunna dömas för barnpornografibrott utan att det behöver visas att han eller hon i lagens mening innehaft bilderna. Det gäller till exempel när någon betalar för att få titta på bilder på internet.
De omständigheter som ska kunna leda till att ett brott bedöms som grovt ska bli tydligare.
Det blir lättare att i Sverige döma personer som har begått barnpornografibrott utomlands. Preskriptionstiden för brottet förlängs i vissa fall och räknas från den dag det avbildade barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
Skyddet stärks för fullt pubertets-utvecklade barn: Domstolarna ska kunna döma för barnpornografibrott även när barnets ålder inte framgår av bilden.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010 respektive den 1 januari 2011 – i de delar som kräver grundlagsändringar.
FAKTA/ Barnpornografibrottet
All form av befattning med barnpornografiska bilder är förbjuden, till exempel att ta pornografiska bilder, överlåta, ladda ner eller förmedla kontakter mellan köpare och säljare. Att enbart titta på bilder på nätet är dock lagligt. Maxstraffet för grovt barnpornografibrott är sex års fängelse, men fängelsestraff är ovanliga.
Stoppa barnpornografin!
Sänd ett mail med ditt tips – direkt till Rikskriminalpolisen i Sverige, som även förmedlaranmälan och tips till respektive land, samt till Interpol.
ECPATSverige är en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel: barnpornografi, trafficking och barnsexturism. Hand i Hand- Mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar
Det har varit hektiska 2 veckor det sista. Det var inte förrän i fredags som jag började försöka växla om till semesterläge.
Från att ha varit i Warszawa med fullspäckat program åkte jag direkt därifrån till underbara Koster för att påbörja en välbehövlig semester.
En sak som jag inte riktigt förstår mig på med mig själv är att man varje år klagar på vädret - man borde ju liksom blivit van vid de relativt kalla svenska somrarna. Ändå finner jag mig själv sitta och huttra emellanåt, undrandes när sommaren ska komma...på riktigt:)
Sedan kan man ju också fråga sig varför jag prompt alltid ska välja att sätta på mig tunna sommarkläder det första jag gör på morgonen för att sedan upptäcka att termometern visar 13,5 grader. Då kan man ju inte bli mer än besviken när man kommer utanför dörren och efter en kort stund märker att man är genomfrusen.
Hm, trägen vinner?
Njae, när det gäller den svenska sommaren, vet jag att det bara är att köpa läget. Det är ju inte direkt någon nyhet att man i princip ska behöva fira midsommar i skoteroverall för att i övrigt pinas genom det kalla vattnet när man ska ta sig ett dopp. That´s the swedish summerlife... och helt ärligt? Skulle man vilja ha det annorlunda? Nej, förmodligen inte!
Nu blir slappa av och njuta av ledighet så mycket jag bara klarar av!
...Inte titta på jobbmailen - försöka släppa kontrollen...
Ryggläge på en luftmadrass i poolen-intala sig själv att man faktiskt inte är oumbärlig:)
I dag lördag anordnar RFSL-ungdom Värmlands Pride: ”When love takes over”. Återigen ska Karlstads gator fyllas med människor som vill hylla kärlek utan gränser. Stå upp för att människor inte ska behöva bli kränkta för att de har en viss sexuell läggning eller för att de har en könsidentitet som inte passar in i normen! Mångfald och mänskliga rättigheter är på agendan.
Det är tragiskt att man ständigt måste lyfta denna fråga på olika sätt. Att man ska behöva kämpa för att alla ska bli accepterade och respekterade – oavsett vilken sexuell läggning man har. Tyvärr behövs det i allra högsta grad – särskilt när vi ser på BRÅ:s senaste statistik. Under 2010 identifierades hatbrottsmotiv i 5 140 brottsanmälningar där det i 801 där det fanns homofobiska, bifobiska, transfobiska och heterofobiska motiv. Detta är ett tydligt motiv till varför denna fråga ständigt måste lyftas. Varje gång någon drabbas av ett hatbrott drabbas vi alla – det är resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.
Det finns även ett mörkertal även i detta. De som inte vågar anmäla att de utsatts för något brott. De som är rädda för att inte bli tagna på allvar. De som det kanske har blivit en vardag för. Det blir precis som med mobbningsoffer. Där många går och bär på något som gör fruktansvärt ont men rädslan för att det ska bli värre eller ingen skillnad gör att de inte berättar för någon.
Personer med olika sexuella läggningar (HBTQ) utsätts ständigt för kritiska uppfattningar och synpunkter från delar av vårt samhälle. Många gånger sker det öppna trakasserier. Detta grundas oftast på fördomar vilket i sin tur grundas på okunskap. Det förekommer hos alla människor i mer eller mindre utsträckning.
Det finns mycket att göra här och vi måste ta problemet på allvar. Det viktigaste är att människor får en ökad förståelse. Sedan om det är att vi tydligt sätter stopp direkt om någon kommer med nedsättande gliringar eller att rättsapparaten arbetar för att höja anmälningsbenägenheten spelar ingen roll. Alla delar är lika viktiga – de bidrar till att alla människor ska mötas av respekt och acceptans oavsett vilken läggning de har. Den som blir utsatt för förtryck, trakasserier berövas sin frihet och rätten att leva som de själva vill – det ska aldrig godtas av samhället. Det är något som måste bekämpas på alla nivåer.
Det vi först kan börja med är oss själva. Har vi egna fördomar om sexuell läggning och identitet? Vi måste fördjupa våra kunskaper om hur diskriminering och fördomar uttrycker sig. Genom att vara uppmärksam och ta diskussionen när den uppstår i vår egen omgivning har vi kommit en bra bit på väg mot ett jämlikare samhälle. Det kan handla om att ta diskussionen med en arbetskollega, vän eller familjemedlem.
Offentliga verksamheter måste förbättra sitt arbete med att integrera HBTQ-frågor i jämställdhetsfrågan som det i grund och botten egentligen handlar om. Här måste vi tänka att det som är bra kan alltid bli bättre. Det ska vara ett långsiktigt arbete med en ständigt pågående dialog om ämnet. Att människor ska behöva bli kränkta för att de har en viss sexuell läggning eller för att de har en identitet som inte passar in i ”normen” är oacceptabelt. Dessa förutfattade meningar bygger på en okunskap och osäkerhet hos personen i fråga.
Om vi vill leva i ett samhälle där alla har lika värde och respekteras för den man är måste vi fördomarna bekämpas. Än en gång – vi måste börja med oss själva. Vad gör du när fördomar kommer i din närhet? Det kommer inte att bli någon förändring om vi inte alla reagerar och agerar.
"Det vi först kan börja med är oss själva. Har vi egna fördomar om sexuell läggning och identitet? Vi måste fördjupa våra kunskaper om hur diskriminering och fördomar uttrycker sig, skriver Malin Lennartsdotter Hall, Marléne Lund Kopparklint och Daniel Berghel."
Sitter just nu i Warszawa på den årliga European Social Services konferensen tillsammans med 400 kollegor från hela Europa.
Warszawa är för mig kontrasternas stad. Även om det överlag finns mycket vackert att fästa blicken på får jag dock en något bitter eftersmak när jag ser blandningen av det gamla kommunistiska tillsammans med produkter av den snabba ekonomiska utveckling som skett med staden på relativt kort tid de senaste åren. ( Man finner det gråa kommunistiska samhället som blandas med kapitalismens högborg.) Moderna skyskrapor och lyxiga köpcentra blandas med gråa slitna byggnader och mitt uppe i allt detta finner man givetvis Stalins kulturpalats som är en imponerande byggnad men som hälsar dig välkommen till Öst-staten med sin historia.
Det är en stor stad med 1,7 miljoner invånare i själva staden och (3,7 miljoner i storstadsområdet) trots de oerhörda kontrasterna mellan "fattigdom" och lyx finns det mycket vackert att titta på. I synnerhet Gamla stan (Unescos världsarvslista) som återuppbyggts enligt gamla ritningar efter att hela stadsdelen nästan förstörts under andra världskriget. Här kan man lätt spendera ett antal timmar på stora torget med 1800-tals statyn av Warszawas stadsvapen Syrena/sjöjungfrun, eller sitta på en av alla de uteserveringarna som finns där bland gatumusikanter, vackra byggnader och njuta av atmosfären som nästan drar en tillbaks i tiden. Polen är definitivt värt ett besök till! Jag hann trots allt inte med att se en bråkdel av allt det som jag ville se och på den korta tid man stiftat bekantskap med polackerna är det ett gästvänligt land att resa till med mycket trevligt folk.
För att återgå till konferensen har det hittills varit mycket intressant. Inledningsvis höll bl.a. Chris Grayling (Minister for Employment, Department for Work and Pensions, United Kingdom) ett anförande om hur England arbetar för att få in människor som stått utanför arbetsmarknaden av olika skäl, in till sysselsättning/arbete. Mycket intressant att lyssna på deras framgångsfaktorer samt utmaningar i ett relativt nytt system (utifrån ett välfärdsperspektiv) som är under uppbyggnad (Work Programme: providers and contracting arrangements).
Andra sessionen jag valt att gå på handlade om grundläggande rättigheter för människor med mental- och/eller intellektuell funktionsnedsättning. En del av allt det arbete inom olika områden som FRA (European Agency for Fundamental Rights) arbetar med presenterades under ca 1 1/2 timme. Här kände jag att det fanns frågor som ligger mig varmt om hjärtatoch jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara detta.
Hur är vår egen syn på människor med funktionsnedsättningar av olika typer egentligen?
Man tog upp just det här med att man ska arbeta för att flytta fokusfrån personen till själva funktionsnedsättningen exempelvis att man talar om barn med synskada istället för synskadade barn.
Det heter exempelvis handikappomsorg i Karlstads kommun-ett begrepp som man mer eller mindre gått i från och det är ett begrepp som jag skulle vilja ändra i kommun inom en snar framtid...
Här tycker jag att vi har mycket kvar att göra inte bara i Sverige utan också flera andra länder i Europa. Samtidigt måste jag säga att vi har kommit ganska långt - man får verkligen perspektiv på saker och ting när man jämför och lyssnar på hur det fungerar i andra länder. Där många inte kommer i närheten av vår utveckling på detta område. Men bara för det innebär det inte att vi kan pusta ut...
Dåligt ska bli bra och bra kan alltid bli bättre...
Än så länge mycket intressant konferens på flera olika sätt. Det har slagit mig många gånger hur stolt jag känner mig över att vi har kommit mycket långt i Karlstad (Sverige) både vad gäller utvecklingen av äldre- handikappomsorg och socialtjänst. Det jag dock ser som ett framtida utvecklingsområde för Karlstad är IT-området inom vård- och omsorg. Här är vi på rätt spår men vi har en bra bit kvar om man jämför med andra länder som presenterat sitt arbete här i Warszawa...
Nu är det dags för Gala-middag med lite glitter och glamour givetvis och jag lovar att återkomma med bilder...
