söndag 12 februari 2012

"Du vet, det är faktiskt ok att skratta ibland fast man har sorg..."

Ibland när man har haft motvindar av guds nåde under en längre period av sitt liv blir det lätt att man hamnar i en slags nattsvart sorgebubbla som är svår att ta sig ur. Det känns som om man bär med sig ett megastort betongblock som konstant hänger över bröstet och man släpar och släpar på denna förkvävande klump tills man går i bitar och knappt får luft. Vart man än vänder sig är allt man kan tänka på sådant som bara gör fruktansvärt ont och till slut vill man vill egentligen bara lägga sig ned och skrika. Alternativt bara slå och sparka på boxsäcken till den spricker...

Så har jag känts för mig den senaste månaden...

I torsdags eftermiddag fick jag dock ett samtal från en kollega som sa några kloka ord till mig: 
- Du måste tillåta dig att sörja och gråta men du måste också tillåta dig själv att hitta på andra saker mitt uppe i allt - sådant som gör dig gladare. Du vet, det är faktiskt ok att skratta ibland fast man har sorg... (Tack PI:(

Jag tänkte mycket på det han sagt och mitt betongblock blev faktiskt lite lättare...

Det var förmodligen också därför som det kändes helt underbart när jag efter detta samtal höll på att kikna av skratt när jag tänkte på en incident som utspelade sig här hemma nu tidigare i veckan. Jag kom nämligen att tänka på att min käre make faktiskt fick ett litet släpp (eller vad man nu ska kalla det) på en av våra fyrbenta vänner mitt uppe i allt elände... 

Gammel - Greta hamnade i skottgluggen (om Greta hade varit människa hade hon varit en blandning mellan Sally och Ulla-Bella, min sekreterare från Solstollarna)...

Tidigare i veckan satt jag nämligen nere vid köksbordet i min "nattsvarta sorgebubbla" och helt ofrivilligt fick jag lyssna på min älsklings lilla föreläsning om hur otroligt pantad Gammel - Greta är. Det var dock inte förrän efter samtalet med min kollega, som jag faktiskt reflekterade över den där situationen. 

Jag antar att konstapel Kopparklint a.k.a min älskade make också är ganska trött och sliten efter allt som hänt runtom oss på sistone och på något sätt fick väl Greta ut för detta verbalt...

Just när det hände såg jag inte det roliga i kråksången men eftersom jag av någon anledning lagt vartenda ord han sa på minnet fanns det väl någon mening med det också.

...och för en stund lossnade det där betongblocket och jag kunde andas normalt

Jag vill dela med mig av detta till er eftersom mycket av det jag skrivit senaste veckan varit en del av min sorgeprocess och jag tror faktiskt att detta är det också - fast då kanske mer åt "läkningsprocesshållet" till...

Gammel-Greta är den av hundarna som är äldst och hon har väl aldrig varit "den skarpaste kniven i lådan" av alla våra älsklingar. Hon lallar mest runt i sin egen lilla värld och hela hennes uppenbarelse utstrålar: "Va...? Var det någon som sa något...? Öhh, vart är jag? Jaha, här var jag visst...öhh"

I alla fall hade Fredrik fyllt upp hundarnas vattenskål och först till kvarn att ta sig en slurp var givetvis gammel-Greta. Alla de andra hundarna som också var lika törstiga ställde sig snällt i kö bakom henne.
1. Vivi den ryska prinsessan (som biter alla, utom oss i familjen) med 100 % säkerhet ...
2. Pimpim bowlingklotet som aldrig tar hänsyn till någon någon gång... 
3. Tjock - Olga matfreaket nr 1...

Samtliga av våra underverk har gått den hårda skolan och vet att OM de försöker tränga sig före Greta får de lida för det. De får helt enkelt ett rejält gläfs alternativt hugg av henne och då oftast det sistnämnda. Det hör nämligen till sak att Greta inte har jättebra syn så därför kan hon inte bedöma avstånd - när hon gläfsar till blir det oftast en värre historia än hon själv kanske menat från början. Det är också därför som man undviker att ge gammel-Greta någon godbit direkt ur handen. Helst har man en grilltång i högsta hugg om man vill behålla alla fingrarna.

I alla fall så satt jag vid detta tillfälle vid köksbordet och mer eller mindre tomstirrade. Någonstans i bakgrunden hörde jag väl det där välkända slask-smask-slask, slask- och smask-ljudet och vaknade till liv. Greta stod nämligen i godan ro och försökte (med betoning på försökte) slörpa i sig vatten. I min värld lät det både värre och verkade ta längre tid än vad det brukade göra för henne (kan ha något att gör med mitt något förkortade tålamod just nu också). 

Kölinjen på de andra hundarna började i alla fall spricka upp och jag såg framför mig vilket liv det skulle bli om någon av dem tappade tålamodet och försökte tränga undan Greta. 

Jag reagerade på detta och blev lite smått irriterad. Jag uttryckte uppenbarligen min frustration högt till Fredrik som stod någon meter från mig:
- Men vad i hela friden håller Greta på med? Nu har hon väl ändå satt rekord i drönighet! Vad håller hon på egentligen? Kolla på henne - de andra står ju och väntar medan hon bara står där och lapar i sig vatten som om hon hade all tid i världen. 
- Titta på henne älskling, sa jag och pekade mot hallen.

Fredrik tittade mot hallen dit jag pekat, skakade uppgivet på huvudet varefter han direkt hakade på min frustration och gav mig ett utlägg som hette duga där jag satt på min köksstol (och för stunden hade tagit mig ur min nattsvarta sorgebubbla)...

Han pratade med mig ungefär som att jag aldrig hade träffat Greta förut och han förklarade för mig varför situationen ute i hallen såg ut som den gjorde:
- Men snälla Allis - du vet väl att den där hunden är helt värdelös på att dricka?! (sa han och tittade på mig som om jag vore ett UFO:-)
Han fortsatte:
- Du vet ju att det är något allvarligt fel på henne - hon kan ju för f*n inte forma tungan som andra normala hundar kan. Hon fick helt inte med sig det som andra hundar får från början, sa han som om det vore det enklaste konstaterandet i världen
Sedan önskar jag att jag haft en videokamera där han stod och gestikulerande förklarade vidare för mig:
- Det är så här älskling. Gretas tunga är platt medan andra hundar "skålar" sina tungor för att få i sig vatten när de blir törstiga. Hon står därför där och bara doppar sin tunga upp och ner och försöker göra som alla andra hundar men det går inget vidare. En kamel kan dricka ur ett helt badkar på två minuter medan den där ute i hallen inte ens klarar av att dricka ur en fingerborg på samma tid, sa han och pekade ut mot Greta som fortfarande stod och försökte sörpla i sig lite vatten.

Just då satt jag bara och tittade på min älskling när han så pedagogiskt som möjligt försökte svara på min fråga som egentligen inte varit en fråga från början, utan mer ett konstaterande. Just då drog jag inte ens på munnen utan nickade mest instämmande till det han sa för att sedan än en gång återgå till min bubbla. 

Det var först senare - i förrgår som jag kom att tänka på allt detta och såg det komiska i det hela...

Det var i alla fall denna ljusglimt mitt uppe i allt elände som jag ville dela med mig av till er.
Kram på er och hoppas ni haft en underbar helg

1 kommentar:

Caroline sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

Vivian...

Vivian...