Sorgen har många ansikten...

 

Det hjälpte att skriva av sig om sorgen jag bär på just nu. Inte minst för att låta fler få reda på vad det varit som inte riktigt stått rätt till den senaste månaden-vad det är som gör att jag kanske inte riktigt är mig lik.

Det var också ganska skönt att skriva på ett sätt som jag kanske inte gjort tidigare även om det var att lämna ut det privata. Nu vet kanske fler vad jag går i genom, man har kanske lite mer tålamod och jag kanske slipper få lika många frågor...

...Varför ser du så sliten ut? 

...Hur gick det till? 

...Varför är du så tystlåten?

Jag sörjer...

 

Jag har fått så mycket fina kommentarer både här och på fb. Många har visat sitt stöd i denna svåra stund och det värmer verkligen.

Det var dock en av kommentarerna som jag fäste min blick på lite extra. Den här personen skrev precis det som jag tänkt mycket på dessa dagar och det är också det som gör mig så sorgsen: "Det gör ont att förlora en förälder. En av rötterna bakåt kapas av..." 

En av rötterna bakåt kapas av...
***

Så sant och det är precis det som gör mig så ledsen-jag har förlorat en av mina rötter bakåt - den viktigaste av dem alla :( 

Nu finns inte mamma längre så att jag kan fråga henne om det som varit bakåt i tiden...

Det gör fortfarande fruktansvärt ont inombords men det känns ändå lite bättre mot igår. Jag vill dock fortfarande helst ligga i sängen, sova, lyssna på ljudböcker och dra täcket över huvudet - slippa tänka på det som gör ont. 

Jag försöker göra annat som får mig på andra tankar fast det är svårt. Jag lyckades ändå slå ihjäl några timmar i dag. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle tycka att det var så otroligt givande att göra i ordning och skicka ut mitt dagliga nyhets sms samt skriva minnesanteckningar som jag legat efter med...

Det är väl kanske inte så märkligt att jag känner så eftersom jag faktiskt gjorde något som tog mig ur den nattsvarta sorgebubblan för ett tag - jag sysselsatte mig helt enkelt med något som hör till det mer "normala" och det kändes faktiskt som en lättnad.

Att sörja en närstående som gått bort är en hemsk känsla  som man givetvis vill slippa och aldrig någonsin behöva uppleva. Man kan inte styra över hur sorgen ska arta sig och det är många som sagt till mig dessa dagar att jag måste ta den tiden jag behöver. Inte stressa förbi allt för då kommer det i kapp mig en annan gång. Ja, det är så sant men det är också väldigt lätt att just stressa förbi det eftersom det gör så förbaskat ont.

Jag försöker ändå så gott jag kan - låter tiden läka mina sår...

***

Jag har i alla fall börjat tänka på begravningen och på hur mamma skulle velat haft det. Det är givetvis svårt men jag tror i alla fall att jag snappat upp en hel del genom åren som gör att det säkert blir bra. Jag är i alla fall säker på tre saker som ska finnas med - massvis med tulpaner (som mamma älskade), Rod Stewart (mammas favorit) och avslutningsvis ett tal från mig till henne. Det sistnämnda vet jag inte om jag klarar av men jag ska verkligen försöka. 

Sedan kanske man kan fråga sig varför jag ska hålla tal? Det enda jag kan säga är att det har sin lilla förklaring men det låter jag dock förbli privat... 

Ett litet steg framåt, en dag i sänder...