MASKROSBARN AV MIN TID

torsdag 8 mars 2012

En given fråga att lyfta en dag som denna, tyvärr görs det inte tillräckligt mycket...

Nu ska jag än en gång lyfta något som förmodligen är betraktat som en av de mer besvärliga frågorna att faktiskt prata om. Vi måste dock börja göra det i större utsträckning än vad vi gör. Jag talar om är könsstympning på flickor - något som ständigt finns mitt i bland oss och när det gäller denna tortyr finns det inga siffror som tyder på att det minskar.


Det här är en given fråga att lyfta i samband med den internationella kvinnodagen eller varje gång det arrangeras något som handlar om mänskliga rättigheter eller utsatta kvinnor. Tyvärr görs det inte en bråkdel av alla tillfällen vilket är ganska förvånande. Ju mer vi lyfter det desto mer synliggör vi detta hemska förekommande. Desto mer talar vi om för de som står bakom denna vidriga tradition att det inte på några villkor är accepterat ej heller lagligt i vårt samhälle!

I över 3000 år har familjer i Afrika och andra världsdelar på allvar trott att en icke omskuren dotter är något orent, att det som existerar mellan en flickas ben är orent. Därför måste det avlägsnas och därefter förslutas som ett bevis på oskuld och renhet. När dottern sedan blivit kvinna och ska giftas bort i ung ålder, tar maken ett rakblad eller kniv, under bröllopsnatten och skär upp henne. Enligt denna kultur så kan inte en flicka som inte är omskuren gifta sig eftersom hon blir betraktad som en hora och också förskjuts från sin by.


I Sverige lever 20 000 flickor under 18 år som kommer från länder där könsstympning är vanlig praktik. Även om det i Sverige inte finns rapporterade fall i stor utsträckning innebär det inte att det inte förekommer (under de 30 år som det varit förbjudet med könsstympning i Sverige har bara 9 fall upptäckts och bara 46 misstänkta fall har anmälts enligt en rapport från Uppsala universitet NCK-rapport 2011:01). Socialstyrelsen misstänker att det finns ett stort mörkertal och att ingreppen sker i det dolda. Det är också svårt att komma åt. Flickan måste nämligen själv i princip berätta att det skett och många är oerhört lojala mot sina föräldrar eftersom de vet att de skulle riskera straff om det kom fram. Det är bara att ställa sig själv frågan: Om du trodde att du skulle tvingas att flytta ifrån den du älskade mest i hela världen om du berättade – skulle du då berätta?


Det är också så att flickorna många gånger är så små när de utsätts för tortyren att de inte ens förstår att det som deras förälder gjort är fel.


Detta är en så pass etablerad tradition världen över och genom inflyttning från dessa länder (där detta är tradition) till andra så förs den vidare. Den finns inte bara i Afrika eller Asien utan har spridits till Europa och USA. Varje dag kränks flickors mänskliga rättigheter runtom om i världen och enligt forskningsresultat från Socialstyrelsen (2006) så förekommer det även här i Sverige. Det finns mitt i bland oss - I Världen, Sverige, Värmland och med all sannolikhet även här i Karlstad.


När vi talar om könsstympning på flickor blir tusentals stympade varje dag och liksom tortyr innebär det medvetet vållande av svår smärta och lidande (många gånger livslångt). WHO beräknar att tre miljoner flickor stympas varje år och att minst 100 miljoner kvinnor i världen är det.


På grund av denna ohygglighet blir barn/unga flickor svårt sjuka både mentalt och fysiskt för resten av sina liv, om de överhuvudtaget överlever. Många förblöder eller dör snabbt efteråt av infektionen som uppstår till följd av det fruktansvärda som de blivit utsatta för.

Toppmodellen Waris Dirie var den första kända kvinnan som offentligt talade om könsstympning och uppmärksammade det fruktansvärda som under många år pågått. Efter att hon offentliggjort sin berättelse under en intervju till en modetidning uppmärksammade FN detta. Kofi Annan utnämnde Waris till FN:s ambassadör för att bekämpa denna tortyr. Detta var så sent som 1997 och det är verkligen något att fundera på. Det har pågått i det tysta alltför länge och det tyder också på att det verkligen inte får stanna upp med att lyfta frågan.


Om ingen tar ansvar för att ständigt lyfta denna fråga blir flickor lidande i det tysta och det glöms bort. Visst skulle man vilja ha skygglapparna på och inte höra talas om det MEN vi måste ständigt bli påminda om att det förekommer. Det är bedrövligt och fruktansvärt men det är sanningen och den måste vi tillsammans uppmärksamma och bekämpa. Därför måste vi påminnas och därför måste det göra ont att se och höra talas om det-inte minst tänka på det. Det är nämligen då man kommer i håg det och förhoppningsvis samlar energi för att på olika sätt bekämpa det...

OBS! Läs min berättelse inlägget innan detta. Jag vet att det kanske kommer kännas jobbigt men jag vill verkligen att du läser det.
 
Läs mer om vad jag skrivit om detta: "Ett livslångt lidande" del 1 & del 2

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...