söndagen den 18:e mars 2012

Se mig - se min nakna sanning...


Det var en ära att hålla invigningstal på konferensen Mitt ibland oss 2012 i fredags - det var också första gången jag själv tog steget att berätta...

Utsatta barn, maskrosbarn, ja, helt enkelt osynliga barn finns ständigt mitt ibland oss och det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Varför säger jag då det osynliga? Jo, för att det är just sådana saker som en eller flera personer på olika sätt försöker dölja. Sedan om det är ett barn som döljer för att skydda sina föräldrar, ett barn som blir utsatt för mobbning eller unga som är delaktiga i maktlekar – det spelar egentligen ingen roll, det handlar oavsett om utsatthet. 

Jag ser att vi politiker i högre utsträckning måste jobba med att föra upp dessa frågor ännu högre upp på agendan-därför var det viktigt för mig att delta i denna konferens. Att inte berätta. Att inte bli sedd tillhör alltför många barn och ungas vardag. Vi alla måste bli bättre på att se tecknen - reagera och agera.

Ja, det är så att jag själv är ett maskrosbarn. Ja, jag har bestämt mig för att dela med mig av min historia...  

"Mitt ibland oss 2012" - dagen till ära valde jag att omarbeta och korta ned ett kapitel ur min bok som kommer att släppas senare i år (så nu är det ingen hemlighet längre:-). Det jag läste upp hände mig för 30 år sedan och det tragiska är att det ser fortfarande ser likadant ut för många andra barn...

Se mig
Författare: Marléne Lund Kopparklint

Det var strålande sol ute och det kändes verkligen i luften att våren kommit för att stanna när Allis upprymd gick med raska steg från skolan. Denna dag var hon gladare än hon varit på länge och hon ville verkligen skynda sig hem för att berätta för sin mamma om det fantastiska som hänt efter skolan.

Den senaste tiden i Allis liv hade inte varit trevlig och sedan hennes föräldrar separerat från varandra hade hennes vardag blivit totalt grå, nästintill svart. Förutom denna dag så brukade allt kännas som om hon levde i någon slags overklighet och ibland kändes det till och med som en mardröm som hon bara ville vakna upp från.

Den enda ljuspunkt hon hade i sin tillvaro var skolan och med det var hon förmodligen den enda i sin klass som inte såg fram emot det kommande sommarlovet då hennes andra skolår nalkades mot sitt slut.                                                     

Trots att Allis ofta blev mobbad för sitt guldröda, långa hår och sina fräknar var skolan det som gav henne trygghet i tillvaron nu för tiden. Visst var det så att hon hatade de andra barnen för det de gjorde mot henne. Visst var det ofta som hon drog sig undan och grät men hon stod ändå ut – hon hade ju ändå några vänner i klassen och det var ju inte varje dag som de andra var elaka mot henne. Det var också i skolan som hon kunde bestämma med sina vänner om att leka efter skolan. Att följa med dem hem till sig hade kommit att bli ett andrum för henne och det fick henne också att känna sig mer normal. 

Genom sina vänners vardag hemma kunde hon själv få uppleva den där underbara känslan som hon den senaste tiden saknat så mycket att det värkte inombords henne. Det var den där känslan av att få vara en familj igen. Att få känna det där som hon förlorat efter hon flyttat med sin mamma till en egen lägenhet.

Det där som alla hennes vänner brukade klaga över kände Allis att hon skulle göra vad som helst för att få tillbaks igen. Hon ville också ha tider att passa eller att hennes pappa sa till henne att göra läxan innan hon gick ut och lekte. Hon ville ha det där vanliga vardagliga normala - inte den där ständiga oron som hon själv gick och bar på.

Det var blandade känslor för Allis när hon brukade tänka på det och nästan alltid slutade det med att hon fick skuldkänslor. Det kändes som ett svek mot hennes mamma när hon tänkte på att det var bättre hemma hos sina vänner än hemma hos dem och det var ju faktiskt inte så att det bara var onormalt hemma. Hon hade också fasta tider då hon skulle vara hemma. Hon och hennes mamma kunde också sitta och mysa hemma framför tv:n på helgerna utan att hon drack vuxendricka och därmed utan att Allis fick den där klumpen i magen. 

Det var bara det att ända sedan de flyttat hade det tyvärr blivit mer undantag än regel att det var så hemma hos dem. Det var ovissheten som var värst för Allis. Skulle det vara normalt hemma när hon kom hem från skolan eller skulle det inte?

Det där som varit någorlunda normalt efter de flyttat hade också successivt gått förlorat. Det var i princip bara skolan och hemma hos sina vänner som hon fick uppleva den känslan nu. Det gjorde också att Allis faktiskt stod ut med de där andra barnen som gjorde hennes tillvaro till ett mindre helvete.

Hon hade vant sig vid att bli kallad för rödtott, facklan, redhead, prickig korv, Pippi Långstrump och så vidare. Hon hade också vant sig vid knuffar, slag, sparkar, drag i håret, spott och andra elakheter. Hon hade för länge sedan tappat tron på att det skulle kunna bli bättre och på den korta tid som allt fallit samman hemma berättade hon heller inte för sin mamma om vad som hände i skolan. Det hade helt enkelt blivit lättare att inte säga något alls och kväva det inombords i stället. Då slapp hon i alla fall känna hopp för stunden och då slapp hon också slippa råka illa ut för att hon sagt något och det ville hon inte vara med om igen.

Under den tid som de bott ifrån Allis pappa hade hennes mamma kommit att bli en spillra. Det som tidigare brukade hända ibland på helgerna hade nu mer eller mindre blivit vardag. Hennes mamma drack vuxendricka var och varannan dag och ibland uppträdde hon så konstigt att Allis inte visste vad hon skulle ta sig till. Hennes tillvaro hade kommit att bli en oerhörd otrygghet och det bidrog också till att det som hemska som ibland hände i skolan bagatelliserades. Det fanns ju faktiskt annat, värre saker att oroa sig för. Hennes mamma hade inte bara börjat dricka mer utan hon hade också börjat äta konstiga piller och när hon gjorde det blev hon otrevlig, provocerande. Inte alls den snälla mamma som Allis var van vid när hon var nykter. När hon var så där var det precis som hon inte längre såg henne eller för den delen brydde sig om henne som hon tidigare gjort. Det verkade mest som om hon var i vägen.

I stället för att vara sin mammas lilla prinsessa hade hon kommit att bli ett slags störningsmoment som mest bara var i vägen.

Denna härliga vårdag var dock annorlunda och allt som annars tyngt ned Allis var som bortblåst. Hon hade nämligen något alldeles speciellt att berätta för sin mamma när hon kom hem. Äntligen så kanske det där hemska i skolan höll på att sluta...

Hon hade nämligen stannat kvar på skolgården efter skolan och blivit inbjuden att leka med de där andra barnen som annars brukade var elaka mot henne. Det hade varit en lek som de kallat för ”slavleken”. Först hade hon inte riktigt förstått vad det hela hade gått ut på. Det hade till och med varit så svårt att förstå varför de gjorde som de gjorde, så att vid ett tillfälle hade hon börjat gråta och inte ville vara med längre. Hon hade dock blivit övertalad att försöka vara med och till slut hade hon förstått hur det hela gick till...

Bara hon utförde de där tjänsterna som kungen, drottningen och deras prins sa till henne att göra så slapp hon de där hemska piskrappen som hon i början hade fått. Visst hade det ibland varit omöjliga uppgifter hon fått av dem men det hade ändå inte gjort något eftersom de emellanåt faktiskt varit riktigt snälla mot henne. Det var något hon aldrig tidigare varit med om och det värmde henne inombords.

Det var också därför som hon var så upprymd när hon gick hem från skolan. Hon ville skynda sig hem för att berätta den glada nyheten för sin mamma. För första gången hade hon fått vara en del av deras gemenskap i stället för utanför den.

När hon kom in på sin gata dog hennes glädje dock ut. Persiennerna i köket var nämligen neddragna trots att det var strålande sol ute och det var ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Lika snabbt som glädjen dött ut gav klumpen i magen sig till känna. Eftersom de bodde på bottenplan stannade hon till en kort stund utanför fönstret och lyssnade. Hon blev ännu mer besviken när hon förstod att hon hade rätt i sin oro. Det lät heller inte som hennes mamma var ensam där inne. Hon skyndade sig in, sparkade av sig skorna samtidigt som hon öppnade ryggsäcken för att ta fram den där viktiga lappen hon fått av fröken.

När hon kom in i köket fann hon sin mamma sitta vid köksbordet och mittemot henne satt en främmande man som stirrade på henne. Redan vid första anblicken av honom kände hon obehag. Det rös i henne när hon mötte hans blick och när hon såg i vilket skick hennes mamma var i fick hon nästan panik. Hon var dimmig på ögonen och hade den där flackande blicken som hon den senaste tiden brukat få efter att hon druckit vuxendricka eller stoppat i sig något annat 

Hon försökte få kontakt med henne men det var lönlöst. Hon var inte alls vara intresserad av det som Allis försökte berätta för henne. Inte ens lappen som fröken sagt var så viktig verkade spela någon roll. Däremot fick Allis en reaktion från den där obehaglige mannen som under tiden hon försökt prata med sin mamma, suttit och stirrat på henne. Med barsk röst avbröt han Allis:
      Hörru du, ser du inte att mor din inte orkar lyssna på dig? Ta och kila in på ditt och låt oss vara i fred nu!
Det kändes precis som om Allis fick en örfil och hons blev rädd och sprang gråtandes in på sitt rum. Väl där inne satte hon sig mitt på golvet och grät hysteriskt. Paniken sköljde över henne och klumpen i magen hade övergått till sveda. Det enda hon kunde tänka på var att hon inte ville att hennes mamma skulle vara på detta vis och hon ville absolut inte att den där mannen skulle vara hemma hos dem något mer.

Solen sken in genom fönstret och det vackra vårvädret gjorde sig än en gång påmint. Om Allis under hela dagen tidigare känt vårkänslorna sprudlat inom sig så kände hon inte detsamma nu. I stället önskade hon att det skulle regna och vara kallt ute i stället - mitt uppe i det hon just nu befann sig i så skulle det kännas mer lämpligt. Hon ville heller inte sitta och lyssna till grannbarnen som lekte och hade roligt på gården utanför hennes fönster. Hon ville inte bli påmind om något som var normalt just nu eftersom det för henne inte fanns som var det just nu. 

Allt kändes bara väldigt mörkt, ledsamt och instängt för henne.

I panik kände Allis att hon var tvungen att göra något drastiskt för att få sin mammas uppmärksamhet. Hon blev mer och mer frustrerad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Till slut visste hon vad hon var tvungen att göra. Något som hon visste skulle få effekt. Hon visste inte riktigt hur hon skulle få till det men eftersom det bara kom nu för tiden annars så kunde det ju inte vara så där jätte svårt att få igång det. Allis satte sig med ryggen mot dörren in till sitt rum och drog ett djupt andetag.

Första slaget gav inget resultat. Det värkte till rejält men det hände inget. Hon samlade sig än en gång, sedan slog hon ännu hårdare med baksidan av sin handlov och flera gånger efter varandra. Det hon gjorde smärtade fruktansvärt mycket men hon brydde sig inte om det eftersom hon kände att hon var tvungen att göra det. Hon tänkte inte ge upp utan fortsatte och äntligen kom det. När hon så blodet droppa ned på hennes klänning sköljde en känsla av lättnad över henne. För att det skulle komma igång ordentligt och rinna ännu mer slog hon en sista gång. Nu äntligen satte det i gång ordentligt - hon hade lyckats. Äntligen kunde hon andas ut.

Blodet rann snabbt från min näsa och jag blev nästan förvånad över hur mycket det kom. Innan jag skulle göra ett nytt försök på att få mammas uppmärksamhet lät jag det rinna ett tag så att det skulle se riktigt illa ut.

Även om det jag nyss gjort smärtat fruktansvärt mycket var det värt det. Jag var nämligen helt övertygad om att jag nu skulle få mammas uppmärksamhet. Det brukade jag nämligen alltid annars få när jag blödde näsblod. Det gjorde inget att det hade gjort så ont bara jag funnit ett sätt att få hennes uppmärksamhet på. Då var all den smärtan värd allt. 

Äntligen kanske hon skulle se och höra mig. Äntligen skulle hon be den där hemska mannen att gå därifrån. Äntligen skulle jag få henne i säng så att hon fick sova bort det där konstiga.

Äntligen skulle allt kanske bli normalt igen och jag skulle bli hennes lilla prinsessa igen i stället för den osynliga.

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...