Återigen ställer jag samma fråga...

...hur länge till ska vi tänka bakvänt inom socialtjänsten, sjukvården, polisen under semesterperioder/sommartider etc?

Satt på sammanträde med direktionen för Värmlands läns vårdförbund idag på förmiddagen. Frågan om öppettider på våra verksamheter barnhemmet Flöjten och Beroendecentrum, under sommaren dök upp. Av någon outgrundlig anledning i min värld (men tragiskt nog inte hos många andra) hade man från landstingets sida ställt en fråga om vi inte skulle stänga en period under sommaren. För att lösa problemet med personalbrist när alla ska ha semester.

Som alltid blev min reflektion: 

När behovet av hjälp är som störst är det som minst tillgängligt...

Under sommaren/långledigheter vet vi av erfarenhet att människor dricker mer och polisen rapporterar ständigt om ökade oroligheter. Däribland bråk i familjer där alkohol ofta finns med i bilden. Det är inte konstigt att det blir så: mer fritid. Man är inte "hindrad" av arbete dagen efter. Man tillbringar mer tid med varandra och går varandra på nerverna, kanske ser sidor hos varandra man inte ser normalt etc. Och vips så brister det. 

Alltför ofta finns barn med i bilden och hamnar emellan. Barn som både bevittnar våld eller blir utsatta för psykisk och/eller fysiskt våld.

Lagen om livets jävlighet... Jag ger fingret åt denna dag!

Alltså, ibland känns allt bara så tungt. När saker och ting börjar jäklas, verkar det bara fortsätta...

Min dag (så kanske du uppskattar din egen mer):

Försover mig eller rättare sagt, jag tog inte i beräkning att min gamla döva hund Greta skulle välja just denna morgon, att trycka sig in under verandan av någon outgrundlig anledning. Utan att ha en tanke på att vilja komma när jag ropade på henne. Nej, jag glömde... HON HÖR JU INGET och det är precis det stället man letar på, NOT!

När jag äntligen är på väg, har ringt och sagt att jag blir några minuter sen, åker jag in i en poliskontroll. När konstapeln frågar efter mitt körkort, upptäcker jag att jag givetvis glömt plånboken hemma (gick bra ändå).

Halvvägs till mötet börjar motorlampan lysa, vilket jag fått lära mig inte är bra. Bilen blir stående på OK/Q8. Stressad ser jag min räddning. En taxi står vid bensinpumparna. Jag frågar om den är ledig och chauffören säger ja. Innan jag med ett glädjeskutt hoppar in i kommer jag på att Näe, frun har ju ingen plånbok... Säger sammanbitet hej då och önskar taxichauffören att han får en bra dag.

Ringer en vän. Som efter en kort stund kommer till min räddning och kör mig dit jag ska.

Upptäcker att det inte är bara ansiktet som är fullt smuts efter att jag kollat oljan. Min klänning har också prytts av detta.

Allt känns skit!

MEN jag gläds ändå över att ha goda vänner och att han tömde sin plånbok så att jag kunde få mat i magen och kanske betala bussbiljetten hem efter jobbet (eftersom Konstapel Kopparklint är i GBG på PolisSM i skytte).

Eller neej, jag glömde, de tar ju inte kontanter på bussj******* längre (förlåt Karlstadbuss-tycker det nya systemet i grund och botten är bra, förlåt ordförande Maria Frisk och alla andra som tar illa upp och kommer skicka arga kommentarer:-). 

Ok, jag får helt enkelt ta en promenad hem istället (i mina högklackade skor). Det är ju ändå bara drygt en mil...Kanske jag kan ägna tiden åt att reflektera över hur underbart livet är.

FY F**!

Därför var jag inte i balans och började gråta i Stadsträdgården idag...

Idag skulle jag hålla tal i Karlstads Stadsträdgård - Seniordagen till ära. Inför detta har jag känt en klump i magen och det har inte varit för att jag de facto skulle tala. Ungefär samma tid för två år sedan gjorde jag samma sak inför lika stor publik. Det som skiljde dessa två tillfällen åt och som gjorde att klumpen i magen successivt växt sig större, var för att för två år sedan satt mamma i publiken. 

Det var ett av de tillfällena som hon var som en mamma ska vara. Hon kom verkligen dit och jag kunde lita på att hon faktiskt skulle dyka upp. 

Hon var så glad där hon satt tillsammans med en av hennes personliga assistenter. Det riktigt lyste om henne. Efter jag talat gick jag fram till henne. När jag kramade henne såg jag hennes tårar. Det var glädjetårar.

Hon var så stolt över mig. 

Det blev ett sådant där tillfälle som jag gav en speciell plats i mitt hjärta. Bilden av henne och känslan hos mig. Precis som på mitt och Fredriks bröllop. Hon var nykter. Höll alla löften hon gett mig. Skötte allt perfekt. Och så var hon så där stolt över mig. Hon såg helt enkelt lycklig ut. Precis som i Stadsträdgården.

Det enda jag kunde se framför mig idag var mamma. Platsen hon suttit på. Hur hon varit klädd. Hur hon såg ut i håret. Glädjen i hennes ansikte. 

Jag försökte tränga bort minnena för att inte bryta ihop det men det gick inte riktigt. Klumpen i magen var på väg upp i halsen.

Jag svalde tungt, drog ett djupt andetag och gick fram och ställde mig framför mikrofonen. Påbörjade mitt tal. Det gick sådär. Det var inte det bästa talet jag hållit. Ingen entusiasm. Tappade tråden.

Hela tiden såg jag mammas ansikte framför mig. Hela tiden tänkte jag på att jag aldrig mer kommer att få se henne. Att jag aldrig mer kommer att få uppleva de där guldkornen mer. Hon är borta. 

Jag klarade av att slutföra talet. Det var när min kollega Per-Inge Lidén gick fram och skulle höll sitt tal som givetvis handlade om hans mamma, hennes åldrande, hennes relation till sina barnbarn, som det blev för mycket. 

När han var klar och vi ställde oss vid sidan av kom tårararna. 

Han såg på mig att jag inte höll ihop. Följde mig till en parkbänk där vi satte oss. Jag berättade. Han lyssnade. Sedan sa han till mig att det är bra att inte alltid ha kontroll. Det är bra att släppa ut känslorna. Mänskligt. Absolut inget konstigt eller något att skämmas för. 

Så är det för alla andra utom mig själv tänkte jag. Jag tappar aldrig kontrollen...

Jag var inte beredd på att jag skulle reagera som jag gjorde idag. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som den maskrosflicka jag är, är jag van vid att alltid ha koll på allt och alla, inklusive mig själv och mina känslor. Idag tappade jag dock kontrollen. 

Än en gång blev jag påmind om sorgen jag bär på men kanske inte alltid släpper fram. 

Jag antar att flickan Allis, hon som den där lilla flickan som bor inom mig knackade på och ville ut. Hon ville bli bekräftad i sin sorg över att aldrig ha haft en mamma. Förutom de där fåtal tillfällena som hon bevarat djupt inne i sitt hjärta. Som växt och blivit så betydelsefulla. 

De där gångerna som mamma faktiskt var mamma så gott hon kunde...

(Tack Per-Inge för att du fångade upp mig idag och fanns vid min sida, ditt fina tal trängde sig rakt in i mitt hjärta.)

VM-match på stora torget hade varit ett så häftigt evenemang!

...men tyvärr blev det inte så. Tiden var tydligen för knapp för att få till alla tillstånd.

http://www.nwt.se/sport/article1312824.ece

Boxning & MMA ligger mig varmt om hjärtat och när jag fick denna idé presenterat för mig av vår boxningsguru Anders Holmberg i förrgår, tyckte jag att det skulle bli ett hur häftigt evenemang för Karlstad som helst! 

Tidigare boxnings och MMA galor som vi haft i Karlstad har gett positiva ringar på vattnet och verkligen bättrat på ryktet om att Karlstad är en idrotts- och evenemangsstad av rang. 

Det är därför än en gång ledsamt att det nu inte går att genomföra...

Allt behöver inte vara så jäkla tillrättalagt jämt...

I morse gjorde jag i ordning en härlig kopp kaffe. Satte på en skön ansiktmask. Hade fortfarande på mig konstapel Kopparklints mysiga velourmorgonrock i blandade 80-tals färger (som han hade när han var sisådär 13 år :) Såg allmänt ut som lilla my i Mumintrollen, lite mer vit i ansiktet bara. Satte på lite soft musik och stack ut huvudet på verandan och upptäckte det strålande vädret.

Tänkte att denna stund efter en onormalt hektisk vecka ska jag inte missa. Satte på mig ett par träskor. Tog min kaffekopp och gick ut och satte mig i trädgården bredvid vägen som går förbi. Inte en tanke på hur jag såg ut...

Ett tag undrade jag varför de förbigående glodde så på mig men så tänkte jag, vem bryr sig :)

Istället funderade jag på om man inte skulle gå så här till fullmäktige nästa gång. Lite wild and crazy i vår annars politisk korrkta värld :-) bara en tanke så här en helt laidback och underbar lördagsmorgon...

Att vara politiker är inte alltid lätt när vissa tuffa beslut ska tas

...och vissa tillfällen är tuffare än andra.

Jag är medveten om att precis som jag själv inte alltid förstår anledningar eller bakgrunder till vissa beslut som tas, är det samma sak för andra. 

Demokrati handlar om att alla ska få vara delaktiga och ha insyn men vi vet också att information kring vissa beslut kan inte vi politiker lämna information om. Sedan finns det givetvis sådana tillfällen där viss bakgrundsinformation är så känslig att det bara inte går att föra ut innan beslut tas. 

Ibland får man helt enkelt lita på att vi förtroendevalda gör vårt bästa för att ta rätt beslut. Det kan handla om såväl ekonomiskt ansvarstagande i tuffa tider som att vi ska kunna leva och bo i ett tryggt samhälle. Det kan också handla om att vi ibland måste ta beslut för att skydda demokratin. 

Jag uppskattar verkligen de brev, mail, samtal som jag får från kommuninvånare som engagerar sig i frågor som berör dem i sin vardag. Det är glädjande att det finns så stort stöd för de förtroendeuppdrag som vi politiker har.

Det är inte den lilla skarans ondska som är det stora hotet mot demokratin. Det är den stora massans likgiltighet och tystnad...

Se bakåtsträvarna som en drivkraft...

Vi pratade om bakåtsträvarna som ibland kommer i ens väg under livets gång... 

Jag sa till henne att man får försöka se dem som en drivkraft. Med hjälp av den, visa att man faktiskt är så mycket bättre. Omvandla deras negativa energi till positiv. Påminna sig själv om att man ligger flera steg framför. Sträcka på sig. Lämna dem bakom. Njuta av vetskapen om att ens liv är så mycket mer spännande än deras. Att man har något som de är avundsjuka på. 

Beviset finns i all den energi de ständigt lägger ned på att lägga sig i ditt liv, direkt eller indirekt...

Hon sa till mig att hon vet men att det ibland är det svårt. Jag sa att jag vet. Det är svårt att hela tiden veta att det finns - den oändliga bitterheten, avundet, lättjan som driver fåtalets skara. 

Det goda vinner dock i längden. Innerst inne vet vi när tvekan knackar på ens dörr. Vi måste bara påminna varandra om det. Hjälpa varandra att inte vackla, agera i affekt, lägga oss på en bråkdels av samma nivå. 

Istället hjälpa varandra att känna drivkraften och bara låta de andra stå kvar och vara bittra medan vi lever våra liv och bygger vår framtid!

Hon frågade mig om jag förlåtit...

Hon hade läst min bok och frågade mig om jag förlåtit...

Jag sa att i detta sammanhang är förlåt bara ett ord. En handling är det som i verkligheten skulle förändra och få mig att överväga. Nej, jag har inte förlåtit allt. Ej heller försonats med alla de tankar kring vissa saker som jag fått genomlida. Jag sa till henne att det fortfarande känns svårt att göra det. Att det på ett sätt skulle kännas som att jag accepterade handlingarna. 

Att jag istället har omvandlat den enormt starka, negativa energin till drivkraft. Lärt mig använda den till att skapa positiva saker. Sådana saker som tränger bort de smärtfulla tankarna. 

Jag sa att visst händer det ibland ändå. Även om det nu för tiden är mycket sällan... 

Att bitterheten tränger sig på. För en kortare stund ju längre åren går tar den överhanden. Då för ett ögonblick vill jag illa. För en kort stund vill jag i tankarna åsamka smärta hos de som sårat mig mest. De som gett mig de djupaste såren. För en kort stund rycker den förkvävande bitterheten tag i mig. Tränger sig inpå. Det blir dock aldrig tillräckligt länge för att den ska få fotfäste. Jag skulle aldrig tillåta det och vet alltid hur jag ska vända det. Efter alla år har min styrka gett mig de rätta verktygen. En kort stund räcker för att jag ska veta det. 

Bitterhetens kostym klär mig inte. Det är inte rätt väg gå.

Jag vet ju innerst inne. Tids nog kommer det ikapp de som inte varit goda. Jag låter tiden utvisa när det är dags för deras rannsakan. När det är dags för deras beskärda del av smärta. 

Under tiden försöker jag göra gott. Hjälper andra att se sådant som kan hjälpa de som håller på att trilla eller de som trillat gång på gång och knappt tar sig upp.

I wanna look good!

Bättre att bjuda barnen på alkohol hemma så att de lär sig hantera det...

...är inget bra argument! De barn som blir bjudna på alkohol i det egna hemmet dricker mer än de som inte blir det.

Föräldrar är en viktig grupp att nå i det alkoholförebyggande arbetet. De som aldrig bjuder sina barn på alkohol och alltid har koll på vart barnen är, är det 13 % som druckit/dricker alkohol. De som bjuder sina barn på alkohol och inte alltid har koll på vart de är, är det 46 % som druckit som druckit/dricker alkohol.

Den svåra resan...

Jag väntar på att den där känslan ska komma. Den rätta. Inte den där som säger åt mig du måste, du borde, du ska... 

Solen värmer mitt ansikte när jag sitter i det vackra vårvädret. Jag välkomnar den men den infinner inte. Det enda som infinner sig är känslan av sorg. Situationen från förra gången gör sig påmind.

Jag vet att det är dags. Jag försöker få en förklaring varför det inte riktigt går. Tiden bekräftar mig och säger sig visst ha runnit förbi men att den inte hann läka alla sår.

Jag sätter mig vid solväggen igen. I väntan. Sätter på min låtlista för skrivandet. Börjar samla mig. Vet att snart är det dags. Snart kommer jag isolera mig. Låta orden och meningarna rinna ur mig. Bara några tankar till att samla mig. Ett besök vid hennes plats. Hon den älskade som inte längre finns. Situationen som slutade som hon alltid lovat mig att den inte skulle. Ändå visste jag och försonades med det faktum.

Vårsolen värmer mitt ansikte. Jag påbörjar min vandring. Efter att jag stannat upp vid platsen och samlat kraft, är det dags. Steg för steg kommer jag närmare. Det är dags att samla ihop andra delen av mitt liv. Tids nog sätta punkt här med. 

Resan har påbörjats.