Solen värmer mitt ansikte när jag sitter i det vackra vårvädret. Jag välkomnar den men den infinner inte. Det enda som infinner sig är känslan av sorg. Situationen från förra gången gör sig påmind.
Jag vet att det är dags. Jag försöker få en förklaring varför det inte riktigt går. Tiden bekräftar mig och säger sig visst ha runnit förbi men att den inte hann läka alla sår.
Jag sätter mig vid solväggen igen. I väntan. Sätter på min låtlista för skrivandet. Börjar samla mig. Vet att snart är det dags. Snart kommer jag isolera mig. Låta orden och meningarna rinna ur mig. Bara några tankar till att samla mig. Ett besök vid hennes plats. Hon den älskade som inte längre finns. Situationen som slutade som hon alltid lovat mig att den inte skulle. Ändå visste jag och försonades med det faktum.
Vårsolen värmer mitt ansikte. Jag påbörjar min vandring. Efter att jag stannat upp vid platsen och samlat kraft, är det dags. Steg för steg kommer jag närmare. Det är dags att samla ihop andra delen av mitt liv. Tids nog sätta punkt här med.
Resan har påbörjats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar