MASKROSBARN AV MIN TID

onsdag 29 maj 2013

Därför var jag inte i balans och började gråta i Stadsträdgården idag...

Idag skulle jag hålla tal i Karlstads Stadsträdgård - Seniordagen till ära. Inför detta har jag känt en klump i magen och det har inte varit för att jag de facto skulle tala. Ungefär samma tid för två år sedan gjorde jag samma sak inför lika stor publik. Det som skiljde dessa två tillfällen åt och som gjorde att klumpen i magen successivt växt sig större, var för att för två år sedan satt mamma i publiken. 

Det var ett av de tillfällena som hon var som en mamma ska vara. Hon kom verkligen dit och jag kunde lita på att hon faktiskt skulle dyka upp

Hon var så glad där hon satt tillsammans med en av hennes personliga assistenter. Det riktigt lyste om henne. Efter jag talat gick jag fram till henne. När jag kramade henne såg jag hennes tårar. Det var glädjetårar.

Hon var så stolt över mig. 

Det blev ett sådant där tillfälle som jag gav en speciell plats i mitt hjärta. Bilden av henne och känslan hos mig. Precis som på mitt och Fredriks bröllop. Hon var nykter. Höll alla löften hon gett mig. Skötte allt perfekt. Och så var hon så där stolt över mig. Hon såg helt enkelt lycklig ut. Precis som i Stadsträdgården.

Det enda jag kunde se framför mig idag var mamma. Platsen hon suttit på. Hur hon varit klädd. Hur hon såg ut i håret. Glädjen i hennes ansikte. 

Jag försökte tränga bort minnena för att inte bryta ihop det men det gick inte riktigt. Klumpen i magen var på väg upp i halsen.

Jag svalde tungt, drog ett djupt andetag och gick fram och ställde mig framför mikrofonen. Påbörjade mitt tal. Det gick sådär. Det var inte det bästa talet jag hållit. Ingen entusiasm. Tappade tråden.

Hela tiden såg jag mammas ansikte framför mig. Hela tiden tänkte jag på att jag aldrig mer kommer att få se henne. Att jag aldrig mer kommer att få uppleva de där guldkornen mer. Hon är borta. 

Jag klarade av att slutföra talet. Det var när min kollega Per-Inge Lidén gick fram och skulle höll sitt tal som givetvis handlade om hans mamma, hennes åldrande, hennes relation till sina barnbarn, som det blev för mycket. 

När han var klar och vi ställde oss vid sidan av kom tårararna. 

Han såg på mig att jag inte höll ihop. Följde mig till en parkbänk där vi satte oss. Jag berättade. Han lyssnade. Sedan sa han till mig att det är bra att inte alltid ha kontroll. Det är bra att släppa ut känslorna. Mänskligt. Absolut inget konstigt eller något att skämmas för. 

Så är det för alla andra utom mig själv tänkte jag. Jag tappar aldrig kontrollen...

Jag var inte beredd på att jag skulle reagera som jag gjorde idag. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som den maskrosflicka jag är, är jag van vid att alltid ha koll på allt och alla, inklusive mig själv och mina känslor. Idag tappade jag dock kontrollen. 

Än en gång blev jag påmind om sorgen jag bär på men kanske inte alltid släpper fram. 

Jag antar att flickan Allis, hon som den där lilla flickan som bor inom mig knackade på och ville ut. Hon ville bli bekräftad i sin sorg över att aldrig ha haft en mamma. Förutom de där fåtal tillfällena som hon bevarat djupt inne i sitt hjärta. Som växt och blivit så betydelsefulla. 



De där gångerna som mamma faktiskt var mamma så gott hon kunde...

(Tack Per-Inge för att du fångade upp mig idag och fanns vid min sida, ditt fina tal trängde sig rakt in i mitt hjärta.)

1 kommentar:

Ulrika sa...

Så är livet ibland! Att tappa kontrollen. Det är också en insikt om en själv som sårbar och inte perfekt. Men människor förstår. Som Per-Inge idag! Kram från Ulrika som har en mamma på demensboende och också gråter ibland

Vivian...

Vivian...