Visa människor ändrar åsikt, inte de dumma...

Det är svårt att beskriva ordet respekts betydelse, eftersom det är mycket individuellt. Det jag vill ta upp här är respekten för andra människor och vad jag tycker att det står för.

Jag anser att man ska respektera eller acceptera alla människor på en slags grundnivå som känns bra för en själv. Sedan finns det människor man möter som man respekterar mer eller mindre. En del kanske man helt tappar respekten för och man går in i ett skede där acceptansen för denna människa tar överhand istället.

Respekt för en annan människa ska handla om ett ömsesidigt bemötande, där de behandlar varandra med värdighet och är lyhörd för den andres åsikter och behov.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad

Människor som bär på stor visdom som de är villiga att dela med sig av förtjänar stor respekt samtidigt som människor som ber om att få veta och vill lära gör detsamma. Jag hyser också stor respekt till människor som är ärliga och vågar säga sin mening.

De flesta kan bli chefer men det är få som är ledare.

Jag respekterar en god ledare högt. En god ledare förmår få med sig sina medarbetare på ett utvecklande sätt och som gör att de växer under resans gång. En god ledare leder genom att vara ett föredöme och den entusiasmerar sina medarbetare.

Jag respekterar mindre en chef som inte är en ledare dvs. en chef som saknar ledaregenskaper men som ändå fått jobbet. En chef utan ledaregenskaper sätter ofta sina egna behov framför gruppens eller uppgiften. En chef/ledare ska leva efter samma krav som den ställer på sina medarbetare, men det måste också vara rimliga krav. Denne måste se till vad som är rimligt för hela gruppen, inte vad som är rimligt för sig själv. Än en gång handlar det om att behandla med värdighet och vara lyhörd för åsikter och behov.

Respekt = rädsla…

De senaste decennierna har det skett en utveckling av begreppet respekt som har kommit att bli ett slags uttryck för hur rädd man är för en annan människa eller vilken rädsla en människa skapar hos en annan. Det har blivit något som krävs men inte ges.

En annan utveckling av begreppet respekt är också ”hålla med” - respekten. Denna slags betydelse av respekt har smugit sig in i vårt samhälle mer och mer. Det har nästan blivit den vedertagna betydelsen.

Visa människor ändrar åsikt, inte de dumma…

Denna utveckling innebär att respekt är samma sak som att hålla med. Detta kan man se mer och mer och det är en tragisk utveckling som hämmar människors åsikter och idéer. Enligt denna teori så har människor mycket svårt att acceptera att andra har andra åsikter än en själv. Det anses som att man är respektlös om man inte håller med. Om man inte håller med om vad någon/några tycker, betraktas det direkt som att man är emot dem. Åsikter ses som kritik och som många gånger ska kvävas istället för att betrakta det som konstruktiv kritik som kan skapa en positiv utveckling.

Lägger man sadel på grisen, blir det ändå ingen häst…

”Du får tycka vad du vill, bara du tycker rätt” eller ”Se upp till mig och var rädd för vad jag kan göra” dessa två utvecklingar av begreppet respekt är sorgliga och det hindrar människors fulla förmåga att utvecklas positivt.

Jag skulle vilja avsluta med några tänkvärda österländska visdomsord

Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om att göra det.
När du säger: "jag älskar dig", säg det på riktigt...
När du säger: "jag är ledsen", se personen i ögonen.
Tro på kärlek.
Driv aldrig med andras drömmar.
Älska djupt och passionerat. Du kan bli sårad, men det är ända sättet att leva livet komplett.
Om du inte är överens, förbli ändå lojal. Förolämpa inte.
Döm ingen p.g.a. deras släktingar eller bakgrund.
Prata långsamt men tänk snabbt.
Om någon ställer en fråga som du inte vill svara på, fråga svara då " varför vill du veta det?”
Kom ihåg att den största kärleken och de största succéerna innebär de största riskerna.
När du förlorar, förlora inte lektionen.
Kom ihåg de tre "R": Respekt gentemot dig själv. Respekt gentemot andra. Respekt för alla dina handlingar.
Låt inte ett litet missförstånd förstöra en stor vänskap.
När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.
Öppna din famn för ombyten/förändringar, men släpp inte på dina värderingar.
Kom ihåg att tystnad är ibland det bästa svaret.
Lev ett bra och värdigt liv. Senare, när du blir gammal och minns det som varit, så kan du njuta av det en andra gång.
En kärleksfull atmosfär hemma är viktig. Gör allt du kan för att skapa en lugn och harmonisk omgivning.
Om du inte är överens med dina käraste, se på situationen som den är nu, inte det som varit.
Lär dig läsa mellan raderna.
Dela med dig av allt du vet. Det är ett sätt att uppnå odödlighet. (Dina handlingar och tankar lever kvar.)
Avbryt aldrig någon som håller på att visa dig tillgivenhet.
Lägg inte näsan i blöt
Lär dig alla reglerna, och bryt sedan en del...
Bedöm din succé i relation till det du måste avstå från för att uppnå den
Säg "prosit" när du hör någon nysa.
Du dör först när ingen kommer ihåg dig, om någon saknar dig så finns du.

Lika men ändå olika

Svänger dörrarna åt båda håll när det gäller jämlikhet i sådana ämnen som är betraktade som lite tabubelagda i vårt samhälle?

***

Kan det vara så att vissa kvinnosaksfrågor många gånger målar in kvinnorna själva i ett hörn. Att det utan avsiktlig mening skapar ett slags utanförskap gällande könsrollerna…
***
Ta exemplet med att apoteket börjat sälja sex- och lust produkter.
***
Sex- och lustprodukter – Trust in Lust
”Oavsett ålder och kön är ett bra sexliv positivt för välbefinnande och hälsa. Med hjälp av produkterna i serien Trust in lust kan du göra det sköna ännu skönare. Och du kan lita på våra lustfyllda produkter. Trust in lust är framtagna med hänsyn till RFSU:s och Apotekets höga kvalitetskrav där njutning och säkerhet går hand i hand.”

Hämtat från apotekets hemsida: http://www.apoteket.se/rd/d/6204

Detta kan tyckas vara ett nytt och bra initiativ från Apoteket. Det kan hjälpa människor som tycker det är lite pinsamt att gå till en erotikaffär, att tillgodogöra sig nyttan av dessa produkter. Det som saknas i sortimentet är dock de traditionella sexhjälpmedlen för män.

***

Vad är orsaken till att det inte finns med deras nya sortiment? Är det inte lika accepterat och/eller kan det uppfattas som lite för frånstötande. Finns det människor som kanske tycker det kvinnokränkande att män går och köper sig hjälpmedel som är motsvarigheten till det som nu finns i sortimentet?

Vi blir hela tiden matade i vårt mediala samhälle att kvinnor som köper sexhjälpmedel bejakar sin sexualitet, medan mäns behov av sexhjälpmedel knappt nämns.

***

Fenomenet Chippendales och Ladies night...

***

Varför finns men inte motsvarigheten för målgruppen män, kan det vara så att man kan se kopplingar till ovan nämnda?

Med största sannolikhet skulle liknande arrangemang skapa skriverier och protestaktioner överallt.

”En fullsatt Globen med upphetsade män, tjöt av exaltering och kastade upp kalsonger på scen när de lättklädda Chippenladies intog scenen med en fullspäckad stripshow”

På liknande sätt har säkerligen rubrikerna sett ut efter gossarna i Chippendales varit på turné runt om i världen, men frågan är om dörrarna skulle svänga på samma sätt åt andra hållet…

Skulle det vara lika accepterat att arrangera något liknande med målgruppen män?

Många friska, sunda män och kvinnor bejakar sin sexualitet genom att se på stripshower, köper sexhjälpmedel/leksaker eller ser på porr. Det verkar dock mer accepterat i vårt samhälle att tala om att kvinnor gör detta mer än att män gör det. Är det samhället som tvingar människor att smyga iväg till någon obskyr strippklubb, medan kvinnorna lite glamouröst kan sitta på Globen eller något annat accepterat etablissemang och göra samma sak?

Vad blir effekten av att vi gör skillnad mellan könen när det gäller dessa frågor? Vad ger det för budskap egentligen? Motståndet eller vissas syn på detta fenomen kan göra att det blir fult, kränkande, tabubelagt etc.

För några år sedan poserade framlidne Anna Nicole Smith i sexiga underkläder på H&M:s reklamtavlor runtom i världen. Vilket kaos det blev. Det blev ramaskri inom vissa grupper och i vissa fall fördömde man kampanjen och såg till att den drogs tillbaks.

***

Anna Nicole hade i alla fall kläder på sig…

Det hade inte Marcus Schenkenberg när han poserade spritt språngande naken i Van Gils reklamen. Däremot hade han en kvinna över sig. Varför var det ingen som reagerade då?

http://www.etiskaradet.org/fallningar/2002/Motiverade%20frianden/vangils.htm

Det är upprepade gånger som man hört talas om att kvinnor blivit upprörda för att män haft affischer på lättklädda kvinnor i sina omklädningsrum. Det är upprepade gånger som jag sett affischer på halvt avklädda män i kvinnors omklädningsrum.

Jag har också vid ett tillfälle hört om båda exemplen på samma arbetsplats. Där togs en policy fram som gjorde att männen fick ta ned dessa "kvinnokränkande" bilder, medan de som hängde i kvinnornas omklädningsrum hängde kvar. Detta uppfattades som lite märkligt från männens sida och som en sa: ”Kvinnorna bör sopa framför egen dörr innan…”

I skrivandets stund läser jag om att Lillerudsgymnasiet i Karlstad har röstat fram en manlig Luciakandidat. Elevrådet anser att det är ett sätt att belysa jämställdhetsfrågan...

Varför kan vi inte hylla en del av våra skillnader istället? Det är väl underbart att vi är olika.

Filmer som sprids med förstörda liv i sina spår...

”De gjorde sig i ordning på kvällen. Stämningen var på topp. Musiken strömmade ur högtalarna och låtarna som spelades hade noga valts ut för att skapa en glad sinnestämning hos de båda. Det hade tisslat och tasslats inför kvällen under veckan som gått, förväntningar hade byggts upp för de båda.

Flickorna satte på sig de nyinköpta kläderna, drack ur det sista ur sina vinflaskor. De var berusade och skrattade åt att de inte riktigt kunde hålla balansen. Gatlyktorna ute på gatan snurrade runt framför deras ögon där de gick på trottoaren. De var på väg in till stans inneställe.

Trots deras märkbart berusade tillstånd lyckades de charma sig förbi vakterna och komma in. Väl därinne fann de sitt gäng och de fortsatte dricka. De syntes på dem väl att de inte riktigt hängde med, de skrattade med de andra när de såg att de skrattade, men de visste inte riktigt åt vad. Det märktes tydligt på deras ansiktsmimik och kroppsspråk att de var kraftigt berusade.

Killarna gjorde närmande en efter en. De började hångla med varsin kille som efter ett tag tröttnade och gick vidare. Nästa kille i gänget kom och tog över, sedan kom nästa. Hur flickornas kläder och makeup satt på dem blev mer och mer ointressant för dem, till skillnad mot tidigare på kvällen. De hade då varit mycket noga med hur de såg ut och de ville inte se vulgära ut.

Nu hade deras klänningar glidit uppför deras lår där de satt i soffan med killarna. Kanten på deras stay-ups syntes tydligt och man kunde också se deras trosor.

En av flickorna följde med ett par av killarna in på toaletten. De ville ha mer av henne och de visste att de kunde få det när hon var i detta skick, hon hade ett sådant rykte om sig. Den ena killen satte sig på toalettstolen, han hade flickan framför sig och de kysste varandra. Den andra killen stod bakom med sin mobil och filmade. Flickan skrattade och slängde huvudet bakåt, hon tappade balansen och satte sig på golvet. Killarna skrattade åt henne och hon med dem.

Den ena killen knäppte upp sina byxor och drog henne intill sig, kysste henne och drog ned hennes huvud mot sin bara underkropp. Hon förstod vad han ville och ville vara till lags. Flickan tillfredställde killen och det hela filmades av den andre killen som stod bakom hela tiden.

Killarna gick ut från toaletten och flickan väntade kvar ett slag så att det inte skulle se misstänksamt ut. Efter en kort stund sittandes på golvet framför toaletten, kände hon kväljningarna komma, hon fällde upp toalettlocket och hängde sig över. Det rann ur henne och hon ramlade ihop efteråt och somnade på golvet bredvid toaletten.

De båda flickorna kommer inte ihåg något från kvällen innan eller hur de tagit sig hem. Den ena flickans mamma sitter på sängkanten och stryker bort håret från ansiktet på henne. Hon ser på sitt barn oroligt och undrar vad hon gjort fel. Hon hämtade sin flicka efter polisen ringt henne. De talade om att de hade tagit hand om henne och att de hellre såg att hon kom och hämtade henne än att de skulle låta henne sova i en fyllecell. Hon hade klätt av henne, duschat henne och stoppat ned henne i sin säng efter de kommit hem. Flickan hade gråtit i hennes famn och upprepat orden; Förlåt mamma, flera gånger. Hennes lilla flicka, så vilsen, så oförsvarbar, vad hade hänt, varför hade det blivit så här? Mamman grät tyst där hon satt bredvid sin dotter. Hennes lilla flicka som livet precis börjat för.

Ny dag, flickan går till skolan. Hon möts av sin vän i korridoren som drar henne till sig och tar upp sin mobil. Den andra flickan visar henne. Det hon ser på mobilen får henne att må illa. Hon springer in på toaletten, sätter sig på golvet framför den och kräks. Tårarna rinner nedför hennes kinder. Hon reser sig upp och springer ut därifrån. Lysrören i taken snurrar framför hennes ögon, hon gråter. Hon vill bort från allt, långt bort. Hon vill hem till sin mamma och krypa ihop i hennes famn, men hon kan inte, skammen är för stor. Hon vet att det hon nyss fått uppspelt för sig, kommer att följa henne resten av sitt liv. Från mobil till mobil, från dator till dator, från mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind. Hon vet det, hon har sett det förut. Hon hade sett andra blivit utsatta för liknande händelser, när de varit fulla och gjort bort sig. Hon visste hur det fungerade och hon visste vad som väntade.”

Denna omskrivna händelse är fiktion, men det kan hända dig eller ditt barn-jag hoppas att det ska väcka en tanke.

Tack Nina, för att du varit mitt "redigerande bollplank" i mina skrivandes stunder-du är till stor hjälp med dina kloka tankar!

Är man beredd på att ta konsekvenserna?

I ett tidigare inlägg som jag haft; ”Kvinnors list” har jag fått kommentarer innehållande flera olika åsikter (vissa har jag valt att publicera och vissa inte). Det har dock kommit in ett par kommentarer som jag här väljer att ta upp. Samtidigt som det är ett ypperligt tillfälle att utveckla ämnet med att exploatera sig själv med att skicka vågade bilder i det IT/mobil-samhället vi lever i.

Jag omskrev tidigare en kort incident, i samband med att jag skrev om ett större ämne som rörde kvinnors, ibland, riktigt elaka sätt gentemot andra kvinnor. Jag berättade om en kvinna som sänt en vulgär bild på sig själv naken, för att fånga in en man som redan var gift. Mannen hade inte alls haft samma intentioner som denna kvinna uppenbarligen hade. De hade samtalat med varandra sporadiskt (träffats några gånger genom sina olika arbeten) och som mannen trodde på en ytlig kollegial basis.

Jag har fått en kommentar där skribenten nästan förutsätter att mannen ljuger för att rädda sitt eget skinn. Här är jag nog faktiskt tvungen att sätta ned båda fötterna och ta män lite i försvar. Visst händer det att kvinnor råkar ut för män som beter sig illa. Vi får dock inte glömma bort att det faktiskt finns en hel del kvinnor som behandlar män illa. Ofta för att de själva har blivit ratade av mannen. Det kan också handla om att de har gjort något som de själva i efterhand ångrar.

När det inträffat en pinsam situation eller något som tjejen/kvinnan ångrar har jag märkt att vissa har väldigt lätt att skylla på killen/mannen. Det kan då komma någon efterkonstruerad story, där de ofta skyller på killen/mannen. De berättar inte hela sanningen. De nämner inte att det kanske varit de själva som varit den efterhängsna och inte fått det gensvar de ville.

När det gäller att skicka bilder...

Oavsett om man pratat kort med varandra 5-10 gånger sammanlagt eller 20-50 gånger så tycker inte jag att man skickar en vulgär bild på sig själv naken.

Man måste också fundera på vad det ger för signaler om en själv när man gör det.

Visst kan killar/män tycka att det är rätt schysst att få en bild på en brud som ligger och visar privata delar av sin kropp. Problemet är dock om man som avsändare är så naiv att man tror att den bilden är bara för mottagarens ögon. Då är man illa ute (om det inte är så att man har ett fast förhållande och litar på varandra vill säga). Det är helt ok om man är beredd på att ta konsekvenserna bl.a. att den sprids vidare som ett "kedjebrev".

Jag har själv fått hört en del gånger av killar/män som fått lite utmanande bilder att de skickat vidare/visat för andra: "- Ja, men vad kan hon förvänta sig då, en sån typ av brud vill ju alltid synas - det fattar du väl att jag inte är den enda som fått den här.” Sedan kan man tycka att resonemanget är fel, men det är en annan sak. Tjejen/kvinnan som sänt den från början kanske blir upprörd när hon får veta att "halva stan" sett den eller får negativa signaler om att hon gjort det. Vad kan man säga...det är alltid en risk att göra något dylikt och det måste man själv ta ansvar för och ha i bakhuvudet - tänk efter innan...

Det är en annan sak om det är en yngre förmåga som gjort det. Personen kanske inte riktigt tänkt på riskerna/konsekvenserna av sitt handlande och riskerar att få betala dyrt för det.

Jag tycker dock inte att det är helt normalt att en vuxen person skickar iväg nakenbilder på sig själv till personer de inte känner riktigt väl (om ens då). Gör man det har man förmodligen ett oerhört behov av att bli bekräftad som också en "kommentarare" skrev. Frågan är om det är rätt sätt att bli bekräftad på...

Är man "riktigt psykiskt störd i huvudet" (som en "kommentarare" uttryckte det) för att man gör det? Nej, visst är man inte det, men man kanske är obetänksam och/eller har en riktigt taskig självkänsla som gör att man behöver få extra bekräftelse.

Att skicka bilder på sig själv, använda sin webbkamera......

För att återgå till ämnet. Det finns en mycket viktig aspekt som jag ständigt upprepar för unga tjejer som chattar, skickar bilder på sig själva över nätet, mms: ar bilder på sig själva. Tänk er för! Man bör alltid ställa sig frågan, om man resten av sitt liv tycker att det är kul att ens arbetskolleger, barn, familj har möjlighet att kika på en själv. Att de ser bilder, där man poserar mer vågat och visar mer privata delar av sin kropp.

Bilder sprids dagligen och cirkulerar runt på alla möjliga ställen som man själv kanske inte alls tycker är lämpliga. Det är en risk man tar när man skickar bilder till andra.

Det finns många unga tjejer/killar som sitter ute på nätet och kanske chattar med någon trevlig kille/tjej under en period. Det ena leder till det andra och killen/tjejen ber henne skicka över/mms:a en vågad bild på sig själv. De gör det de blivit ombedda om och gör det godtroget. Givetvis tror de inte att den ska spridas vidare.

Detta händer dock dagligen!

Företeelsen är vanligare än man tror och är man 15-17 år kanske man inte har den erfarenhet och kunskap om hur det verkligen fungerar eller vilka risker man tar. (Är det en 30-åring som gör det, får man ändå tro att den personen vet vad den gör. Personen har förmodligen redan tagit i beräknande, vilka risker som finns med det).

Jag tycker att det är jätteviktigt att man som förälder tar upp detta med sina barn och förklarar riskerna/konsekvenserna med det. Man måste skydda sina barn i sådana här lägen och det är aldrig för sent eller för tidigt att ta upp det. Den dagen de börjar sitta framför datorn och chatta med andra bör man sätta sig ned och samtala med dem. Givetvis ska man anpassa innehållet pedagogiskt efter ålder och mognad. Det handlar om att skydda dem och även sig själv tråkigheter som kan inträffa i framtiden.

Sist men inte minst tycker jag personligen att man ska vara mycket försiktig med vad man har i sin mobil eller på sin dator. Det kan faktiskt hända att de blir stulna eller att någon hackar sig in på datorn och kommer åt allt man har på den. Delar av ens liv kan bli uthängt på en bråkdels sekund!

Osynliga barn

Överallt i dagens samhälle finns de; värstingen, bråkstaken, ensamvargen, mitt barn, andras ungar - osynliga barn. Det är dags att vi börjar se oss omkring, de finns runt oss.

Det är barn/ungdomar som inte fått med sig ett grundtrygghetspaket från början.

Det kan yttra sig på många vis och vi är många gånger snabba på att döma ut när vi får läsa i pressen om tragiska incidenter som inträffat gällande exempelvis våldsbrott. I bland hör vi resonemanget: ”föräldrarna borde minsann ta i med hårdhandskarna”! eller man tycker ”mitt barn, andras ungar”. De som inte har föräldrar som tar sitt ansvar eller orkar ta sitt ansvar då? Det kanske är det som är den bidragande faktorn till att man blir den där värstingen, bråkstaken eller det tysta barnet - därför är det viktigt att vi inte dömer ut.

Det är viktigt att vi runtom i samhället ser dessa barn och bidrar till att det sociala skyddsnätet är finmaskigt.

Man kan ställa sig frågan varför barn i 10, 11, 12-års ålder på vardags/- helg kvällar driver runt på staden gator och torg. Varför ligger de på golvet inne på filmstaden en söndagskväll eller sitter kring busskurer i gäng, när de egentligen borde vara hemma med sin familj. Det är svårt att säga hur många av dessa barn/ungdomar som finns, mörkertalet är förmodligen stort.

Det finns olika anledningar till att situationen är som den är kring dessa barn/ungdomar. En del av dem vill inte vara hemma för att det finns missbruk, psykisk sjukdom med i bilden. Eller för att det inte finns utrymme för dem, för att de inte får den uppmärksamhet de behöver. De har en sak gemensamt - de lever i otrygghet.

Det finns mycket att göra och det är här som samhället spelar en viktig roll, där man på flera olika plan måste bidra till att öka tryggheten. Vi alla måste börja med att ställa oss frågan, hur många ser vi egentligen och hur många väljer vi att inte se för att det är besvärligt eller helt enkelt gör för ont att se?

En del familjer har redan en kontakt med socialtjänsten för att samhället har reagerat på olika vis och då tror man många gånger att det är tillräckligt.

Ibland är det nog, men alltför ofta faller de ändå genom vårt skyddsnät. Barnet/ungdomen med sin familj får inte relevant hjälp/verktyg för att bygga upp en trygg, hållbar tillvaro. Här måste vi i samhället att reagera, vi måste våga se och agera, (kontakta myndigheter, socialtjänst, skola etc.) så att åtgärder vidtas i ett så tidigt stadium som möjligt.

Är det ett samhällsansvar att uppfostra barn och ungdomar eller är det föräldrarnas ansvar?

Vi måste ställa oss frågan om alla föräldrar mäktar med ansvaret eller behöver de stöttning i sitt föräldraskap. Här måste samhället vara lyhörd, gå in och utreda behovet samt erbjuda relevant hjälp.

Skolan erbjuder idag en rad program som ska stärka självkänslan och föräldraskapet för barn och ungdomar, vilket är bra. Förutom detta måste vi också täcka in andra områden såsom fritid, ideella organisationer, primärvård och socialtjänsten så att det blir en kedja utan svaga länkar. Det är viktigt med en samkommunikation mellan dessa aktörer - där man inte ser sekretess som ett hinder. Där man i stället strävar efter att effektivisera/utveckla samarbetet utifrån den enskildes egna förutsättningar och behov.

När man ser på barn/ungdomar som lever i trasiga hemförhållanden av olika anledningar, kan man många gånger se att det finns en enorm försvarsmekanism att skydda sina föräldrar. Det finns oftast en gränslös kärlek till föräldrarna som gör att barnen försöker dölja/försvara vad som pågår hemma. Det har skapats en ansvarskänsla där barnen blir förälder åt sina föräldrar. Det finns en rädsla för att det ska hända föräldrarna något hemskt om de berättar om vad som pågår eller att de ska få flytta hemifrån och det då inte finns någon som kan ta hand om mamma och/eller pappa. I sådana här lägen måste de som finns kring den unge såsom skolan, fritids etc. vara extra uppmärksam. Det måste på ett mer värderande sätt följas upp signaler som kommit omgivningen till känna.

Det talas om normbrytande beteenden hos barn/ungdomar - signaler om att saker och ting kanske inte står rätt till. Vad exakt är ett normbrytande beteende hos ett barn?

Vi stirrar oss många gånger blinda på utåtagerande beteenden, när det lika många gånger kan röra sig om motsatsen (barn som är kontaktsökande, tysta, inte vill gå hem, syns ofta ute sent på vardagskvällarna etc.). Vi måste vara medvetna om att signalerna kan yttra sig på många olika sätt - det är svårt att gå efter en mall gällande normbrytande beteenden, det handlar mycket om en fingertoppskänsla/ ”magkänsla”.

Det måste finnas en fungerande kedja för att på ett snabbt och effektivt sätt, ta hand om barn/ungdomar som inte mår bra. Det får inte finns någon svag länk som brister, som det tyvärr alltför ofta finns i dag.

Det kanske inte räcker med en anmälan till socialtjänsten utan det kanske måste vara upprepade anmälningar om problemet kvarstår och man inte ser någon förändring.

Här finns mycket att göra! Jag skulle vilja se en utveckling av samarbetet mellan ideella organisationer och kommuner. De ska uppmuntra till att stötta familjer som inte mäktar med föräldraskapet eller där det finns ett större behov av aktiv stöttning än det som erbjuds från kommunen. Ideella organisationer ska ha verktyg för att utveckla detta arbete för att öka den tryggheten hos våra barn och ungdomar.

Jag vill uppmana till ett civilkurage att reagera på alla dessa barn/ungdomar som finns runt oss, som behöver stöttning i sin tillvaro. Varför är ”Emilie”, ”Viktor” ute sent på kvällarna, kommer sent till skolan, umgås med fel personer, sitter ensam ofta, är tystlåten etc.

Det handlar om att reagera tidigt och agera upprepade gånger för att göra de osynliga barnen synliga. Det är viktigt att ge våra barn och ungdomar en trygg uppväxt så att de inte faller in i ett osunt, destruktivt beteende.

En trygg uppväxt med ett hållbart socialt skyddsnät bidrar till att våra barn och ungdomar kan växa upp och utvecklas utifrån sin fulla potential.

Kvinnors list, eller?

Än en gång har jag fått höra en historia om en ganska tragisk sak som tråkigt nog är allt för vanligt.

Jag blir alltid lika förvånad över tjejers eller kvinnors förmåga att övertolka saker eller försöka förstöra för andra för att de själva har så taskig självkänsla.

Det finns så många kvinnor som gör saker för att själva skapa någon slags bekräftelse i sin tillvaro, när det istället handlar om att de måste börja älska sig själva istället.

Många gånger när man hör talas om det eller själv råkat ut för saker genom livet så undrar man hur det egentligen är ställt hos den som det berör. Jag har dock lärt mig att ta ett steg tillbaks och verkligen tänka efter vad det egentligen står för.

***
Jag har alltid sagt att det finns inget värre än kvinnor/tjejer som ska försöka ta killar/män från andra eller som blir ratade av dem och ska hämnas. Eller för den delen kvinnor/tjejer som känner sig hotade eller underlägsna andra kvinnor.

En god vän till mig berättade nyligen hur hans kollega (som är gift och har barn) i sitt arbete träffat på en kvinna som varit trevlig och de samtalat med varandra vid ett flertal tillfällen eftersom de träffats i jobbet. Det hans kollega inte fattade var att hon började bygga upp känslor för honom. Hon började se till att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, både på sin arbetsplats men också utanför den. Detta förstod han dock inte förrän i efterhand när pusselbitarna föll på plats.

Innan han knappt hann blinka, mms:ar hon en bild på sig själv naken till honom.

Han själv satt där som ett frågetecken och undrade hur det gick till. Han hade aldrig menat att det skulle bli på detta vis utan hade sett på det som en "kollegial" basis. Han älskade sin fru och skulle aldrig sätta sitt äktenskap på spel.

Han tyckte att de pratat som vanliga kollegor gör med varandra i sitt arbete om alldagliga saker och arbete, men ack så fel det blev (sedan kan man kanske tycka att han var naiv, men man vet också att kvinnor och män talar två språk ibland och det är ju inte en gång man själv sagt saker till gubben och trott att han ska förstå vinken:-).

I detta sammanhang, finns det också en annan aspekt i det hela...

(Nu hör det väl inte riktigt till normaliteten att man gör en sådan sak som att skicka nakenbilder på sig själv utan att man riktigt ordentligt känner personen i fråga, om ens då:-)

Den här kvinnan hade ju bara träffat och pratat med honom vid några tillfällen och ändå utsätter hon sig för en sådan risk som hon gjorde. Hon visste att han var gift. Hon kunde inte veta hur han skulle hantera det hon skickat eller vems telefon hon skickade det till och det skulle i praktiken kunnat bli jättepinsamt för henne själv om det hamnade i fel händer...

Summa summarum är att det blev en riktigt otrevlig situation för de inblandade och man kan ju hoppas det dragits lärdom av det. Som tur var löste sig situationen och ingen skada blev skedd.

Ett annat tillfälle som jag kommer att tänka på var när min käre make åkte buss för en tid sedan och hörde tre tjejer i 15-års åldern som satt i sätet bakom honom och smidde planer. Det handlade om hur de skulle förstöra för en fd tjejkompis till dem.

En av tjejerna hade blivit nobbad av killen som var tillsammans med denna tjej och då skulle de givetvis förstöra för dem båda genom att sprida ut elaka rykten etc. Det min man fick höra var så svinigt att det knöt sig i magen på mig, men jag vet också att oavsett om det är en 15-åring eller en 30-åring, är det precis samma spelregler som gäller. Allt handlar bara om hur dåligt självförtroende, självkänsla personen i fråga har.

Det som de inte förstår är att det i slutändan skadar dem själva, än en gång "what comes around goes around".

Ju äldre man blir desto mer erfarenheter får man som kvinna om hur dessa spelregler går till. Man lär sig det tråkigt nog och man ser de kvinnor som har tagit till sig det.

Det kommer alltid finnas tjejer/kvinnor som försöker förstöra för andra genom att försöka ta andra kvinnors män, det blir liksom en lek för dem. Men det de inte förstår är att det är dem själva som i slutändan råkar illa ut. En dag råkar de ut för samma sak, de får ett elakt rykte om sig som gör att människor ser ner på dem. Fast det egentligen bara handlat om att de är så osäkra själva inombords och har höjt ribban lite till, gått in på förbjudet territorium, för att få bekräftelse.

Det som jag fortfarande har lite svårt att förstå är hur man tänker, när man smider dessa planer eller övertolkar känslor. Jag vet om skräckhistorier där kvinnor blivit nobbade och försökt hämnas genom att knäcka killens förhållande och det upphör aldrig att förvåna mig vilka medel som tas till. Men det finns också de tjejer/kvinnor som ser det som en utmaning att förstöra, ta någons kille och allt för att de själva kanske inte har ett liv de trivs med.

Eller när de tror att någon är mer intresserad än vad den är, börjar ringa, skicka sms, skicka bilder på sig själv-se mig, hör mig... De tolkar in saker som egentligen inte finns, för att sedan upptäcka att det inte var ömsesidigt. Sedan kommer besvikelsen, hämnden.

Det är så tragiskt, men ack så vanligt. Jag tycker det är patetiskt och jag kan inte annat än att tycka synd om dem egentligen. Herregud, skaffa lite självförtroende, älska er själva.

Jag vill bara säga detta till dig...

Jag är glad att jag en dag mötte dig.

Jag känner ett förtroende när du säger att jag är den enda du kan prata om precis allt med...

***

...Jag känner detsamma med dig

Jag känner mig stolt när du säger till mig att det inte finns någon som kan mäta sig med mig och att du aldrig kommer finna någon som mig...

...Du behöver inte leta - jag finns här

Jag blir lycklig när du säger att du älskar mig över allt annat och för alltid vill leva med mig...

Jag blir varm inombords när du skriver små lappar till mig och jag blev glad över den lilla vackra orkidéen du gav mig, med det lilla gulliga kortet.

Alla människor har ett behov av att ha någon i sin närhet som de kan vara sig själva med, men de växer inte på träd. Jag blir glad när du säger att du kan vara dig själv med mig.

 

...Jag kan vara mig själv med dig också

Jag blir hoppfull när du säger till mig att allt kommer att lösa sig-jag litar på att det kommer göra det när du säger så till mig.

 

...Jag tror på dig

Jag känner med din oro när du säger till mig att du aldrig vill att jag ska lämna dig. Jag tar det på allvar när du säger att du behöver mig.

...Jag vet hur det känns

"Kärleken är evig när vi är tillsammans"...

Som tonårsmamma händer det saker runtom en, som många gånger får en att tänka tillbaks - I synnerhet när det gäller kärlek.

Tiden läker alla sår.

Många gånger har jag hört det i mitt liv och jag kommer ihåg vad jag hatade att höra de orden när jag var yngre. Det skänkte ingen tröst att få höra det när ens hjärta krossats i tusen bitar pga. kärlek. Man var helt enkelt helt övertygad om att det aldrig någonsin skulle kännas bättre. Det skulle värka inombords och helt enkelt kännas hopplöst i all evighet.

Idag vet jag bättre, tiden läker sår (nästan iallafall:-). Även om det gör precis lika ont som när man var tonåring med att vara kär, så vet jag att såren till slut blir till ärr och med tiden bleknar de.

Jag lovade mig själv när jag var yngre att jag aldrig skulle använda de orden till mina egna barn, ej heller "Försvinner en, står tusen åter".

Jag har inte hållit det löftet, trots att jag kände som jag gjorde då. Jag använder det själv, för jag vet idag att det är så, men jag är också noga med att förklara, lyssna, trösta och det viktigaste, ta det på allvar.

Man får inte glömma bort att det gör precis lika ont på en tonåring som det gör på en själv som vuxen. Allvaret i kärleken är precis lika stor i deras värld som i vår vuxna, det är bara konsekvenserna av den som är skillnaden.

Är man kär, bubblar det inombords när man tänker på den andre. Man känner en samhörighet och tror att man är gjorda för varandra - det finns ingen som kan mäta sig med det som man har. Man tänker: "Lika barn leka bäst", "Våra olikheter kompletterar oss", "Vi är tvillingsjälar" osv. men en dag så kan det ändras...

Kärleken tar på något sätt slut, fast man inte trodde det var möjligt. Det känns som hjärtat går i bitar, man skriker inombords och önskar den andre tillbaks. Det känns bortkastat, man ville inte att det skulle bli som det blev. Man känner sig helt plötsligt ensam och halv inombords.

Tvillingsjälen har försvunnit, man har ingen som kompletterar längre...

Känslorna är desamma oavsett om man är 16 eller 35 år. Man lär sig bara att förhålla sig till det på olika sätt, ju äldre man blir. Sedan är det inte sagt att ju äldre man blir desto klokare blir man. Murar kanske byggs upp, lock läggs på, sorg leder till utbrändhet och allt för att man inte stannar upp och bearbetar eller för att man inte har en inre styrka. Det är några av konsekvenserna som kan bli för att man inte klarar av att förhålla sig till sina känslor.

Det är inte lätt att vara kär i någon och sedan förlora den personen, men det är heller inte lätt att bygga upp en trygghet och älska sig själv. Jag tror att det är mycket det, som är avgörande för hur en människa hanterar sorg som uppstår i ens liv. Visst ska man vara rädd om kärleken man har och uppskatta den, men man får inte glömma bort sig själv. Det är enkelt att bygga upp en kärlek och trygghet genom någon annan, men då förlorar du mycket styrka för dig själv också.

Älska dig själv först, bygg upp en trygghet inom dig- det är det viktigaste. Då har du något att landa tillbaks emot när ditt hjärta går i tusen bitar.

När man får egna barn i livet får man aldrig någonsin glömma bort hur det känns. Ta det på fullaste allvar - känslorna är de samma och det smärtar lika mycket. Tiden läker, men den avgör inte hur lång tid det ska ta - det gör du själv med den styrka du har inombords. Det som dock hjälper såren att bli ärr är stöttning, förståelse, tid och omtanke. Man måste bara se till att ge det när situationen uppstår. Det gäller även i det vuxna livet.

Jag är helt övertygad om att jag inte är den enda kvinnan som undrar...

*med glimten i ögat*

…varför i hela friden kan man inte börja tänka högklackat i fler avseenden än att bara ha dem på fötterna…?

Jag är en av dem som älskar högklackat i alla dess former och jag bär högklackat ungefär 90 % av min ”skotid”. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag intagit en mycket märklig gångstil för att ta mig in till vissa eller de flesta offentliga verksamheter. Jag skulle kunna likna det med någon slags strutsgångstil:-) och jag är helt övertygad om att jag ser urfånig ut.

Då kan man genast fråga varför jag går omkring då på detta vis? De flesta tjejer/kvinnor har nog redan räknat ut varför!

Det är pga. dessa fördömda svarta, gummimattor eller glesa metallgaller som ofta ligger vid entréer. Jag vet mycket väl deras funktion, men jag förstår inte varför de inte kan vara anpassade till alla slags skor - det är diskriminerande och kostsamt!

Det kan väl inte vara någon nyhet med att det finns högklackade skor, stövlar, sandaletter, you name it, som människor har på sig!

Jag ska inte dra alla över en kam eftersom jag sett på flera ställen att man faktiskt tänkt till. De kanske inte gjort det pga. höga klackar, vad vet jag, men effekten av det, är strålande för både plånbok och snygg hållning. Om det är för att de tänkt på alla ”high-heelslovers” så ska de ha eloge – STORT TACK!

Vissa har nämligen valt att lägga ut galler med smala springor som gör att risken är minimal att man fastnar med klacken! Eller för all del paraplyet - för det har jag nämligen också råkat för en smärre pinsam situation med.

Det var vid ett tillfälle när jag spatserade runt med mitt paraply på Stockholms gator, ungefär som med en käpp. När jag ska gå in på ett av alla köpcentrum, så fastnar det i en springa på gallret som ligger vid entrén. Eftersom jag inte hade ett alltför fast handgrepp så blev det givetvis stående där fastkilat, med mig själv ett steg framför undrandes om vad som hände:-)Jag kan ju säga att jag blev något generad över situationen. Värre blev det när jag såg alla flin på läpparna runtom. Min käre make som var med, skakade på huvudet, gick vidare och låtsades förmodligen som om han inte kände mig medan jag själv stod kvar och försökte lirka loss mitt paraply.

Nej, fram för smala galler och slopa de gamla svarta gummimattorna eller kom på en bättre lösning för alla oss som älskar högklackat (och möjligtvis för dem som går runt med paraplyet som en käpp)! Givetvis finns det andra faror som lurar ”bakom hörnet”, såsom gatstenar, brunnar, grusgångar etc. Det jag efterlyser dock är att man skulle kunna tänka om just i dessa omnämnda fall och komma med ngn smart lösning.

Tillägg: Jag hade en diskussion med min make ang. detta problem. Då säger han: ”Om man går med avvikande skodon får man anpassa sig - jag ser problemet, men skyll dig själv!”

Ha ha Det finns alltid två sidor på ett mynt…

Mina tankar om mitt yrkesval…

Under alla år som jag arbetat med olika projekt har jag insett hur viktigt det är att man arbetar med delaktighet på flera olika nivåer. Jag har arbetat som projektledare i över 10 år nu och då med att starta, genomföra, avsluta, utvärdera olika projekt. Jag lärt mig hur viktigt det är att man från början gör ett gediget arbete med att få med alla involverade, inkl. de som i framtiden ska arbeta aktivt med projektet, på tåget.

Från början måste man återkoppla projektbeskrivningen, som man arbetat fram, till beställaren som från början kommit med idén. Denne eller dessa ska sedan godkänna den och bekräfta att man är på rätt spår. Denna process är oerhört viktig för båda parter. Mig som projektledare, så att jag får ett kvitto på att jag passar för arbetet och för beställaren så att denne vet vad den köpt för tjänst dvs. mig.

Genomförande. Det är på denna nivå som det är oerhört viktigt att det blir rätt, om man långsiktigt vill att det ska bli hållbart och enkelt att implementera i framtiden.

Jag har varit med om att man i en mellanstor kommun på högsta nivå tog ett beslut om att ett projekt skulle genomföras. Man formade det utan delaktighet från de andra leden och projektledare anställdes för att driva processen. Vad hände? Det tog ca 1 extra år för att implementera arbetsmodellen, eftersom det mötte ett sådant motstånd från andra involverade aktörer inom koncernen. Dessa kände sig överkörda och menade att man inte tagit tillvara på deras kompetens, erfarenheter och varit lyhörda. Det skapade också stängda dörrar och öppnades de, fann man en skepsis och ovilja att arbeta med projektet.

Man kan jämföra det med när man ska planera semestern med familjen. Hur viktigt det är att alla får vara med och tycka till, forma och komma med idéer.

Någon kanske vill åka till Västkusten, en till Liseberg, en till Danmark och den siste kanske bara vill stanna hemma och slappa. Vad gör man? Om jag då som mamma enhälligt ska bestämma själv att det blir Danmark, blir det förmodligen ingen bra semester alls, alla känner sig överkörda. De går förmodligen med på det, men det blir sura miner och förmodligen en bitterhet. Om man istället har ”familjeråd” går igenom alternativen, resurserna och tillsammans lägger en plan, känner alla sig delaktiga. Det blir då enklare att genomföra en bra semester eftersom alla fått vara med och argumenterat, visat sina synpunkter (som också många gånger kan vara bättre än det du själv tyckt). Alla vet dessutom vad som komma skall vilket gör det enklare att genomföra det utan onödiga missuppfattningar.

Sedan kan det faktiskt vara så att det blir Danmark ändå, men då har jag i alla fall lagt fram frågan och vi har kommit fram till det gemensamt. Det kanske också är så att min tanke om resrutt i Danmark inte blir densamma som jag tänkt från början. Min idé kanske inte var den bästa. Det fanns andra i familjen som hade bättre erfarenhet och godare idéer.

Precis på samma sätt ser jag på projekt, man måste arbeta i alla led, man måste inventera för att implementera. Projektledare = spindeln i nätet? Jag håller med till viss del, men jag har synen att jag som projektledare ska bygga ett nät tillsammans med andra och se till att det finns spindlar som vill väva vidare. Jag ska i princip bygga bort mig själv för det är först då som nätet (arbetssättet, verksamheten), efter projekttidens slut blir hållbart och ”spindlarna” som fått varit delaktiga från början arbetar vidare. Att skapa delaktighet, förankra, vara lyhörd och tillvarata kunskaper/kompetenser är en förutsättning för att ro ett projekt i land.

Destruktiva fotbollsföräldrar

Jag är lite förundrad över hur en del föräldrar tänker ibland.

Ta fotboll som exempel. Min son tränar fotboll och jag brukar följa med honom på matcher, träningar. Han har valt den sporten själv och jag uppmuntrar honom i sitt val, precis som jag gjorde när han ville börja med innebandy etc. Jag tycker det är viktigt att ha en vettig fritidssysselsättning, men jag försöker inte tala om för mina barn vad de ska välja. Eller försöker få dem att leva ut mina drömmar.

Det sistnämnda är inte helt ovanligt dock och jag undrar hur många barn som egentligen håller på med någon sport som deras föräldrar vill mer än dem själva. Tragiskt enligt min uppfattning, ett barn/ungdom ska få hålla på med det de tycker är roligt och klarar av. En del barn kanske behöver pröva på två, tre eller flera olika alternativ innan de fastnar för något. En del kanske behöver en "meny" för att få lust att pröva på något, men det får inte bli en press på dem! Däremot tycker jag det är viktigt att uppmuntra dem till att hålla på med något och när de väl börjar med något så ska man stötta dem.

Jag blir alltid förvånad och faktiskt förbannad ibland när jag varit på matcher, där föräldrar står som *ursäkta uttrycket* idioter och gapar, idiotförklarar domaren, spelarna etc. De skriker åt sina barn och frågar vad de håller på med. Vanliga uttryck som förekommer är: "Men vad håller du på med, ser du inte bollen!? Spela bollen! Rör på dig!" De viftar med armarna och blir det för frustrerande för dem, så tar de ett kort varv och samlar återigen sina krafter...

Ja, vad ska man säga. När man är 9-10 år håller man på att utvecklas, man har inte periferiseende, man har lite svårt ibland att ha koll på armar och ben etc. och det kan faktiskt hända att tankarna hamnar på andra ställen!

Ibland skulle jag vilja ha en sådan där stor klubba som man ser i tecknade filmer. En sådan där som har effekten att den bankar ned personen rakt ned i backen, men att de ändå efter en stund reser sig upp med lite stjärnor som snurrar runt skallen. Eller för all del varför inte ett sådant där finger som i Monty Phyton:-)

Poängen med detta är att jag vill att de ska vakna upp och inse att det är sina barn de står och gormar åt och sätter press på. Barn som ska få vara barn. OK, det blev inte riktigt som de själva ville under sin egna uppväxt... De fortsatte aldrig fotbollen, simningen och därmed blev de inga OS-hopp...Deras föräldrar satte en enorm press på dem som gjorde att de till slut kände sig otillräckliga... MEN, för bövelen, för inte över den ångesten på era egna barn eller se det inte som ett personligt misslyckande om ditt barn inte agerar precis som du vill.

Jag skulle vilja se hur de själva skulle reagera och agera på jobbet om chefen stod över deras axel och skrek hela dagarna om hur de skulle sköta sitt arbete: "Ser du dåligt? Kan du inte skriva? Är detta det bästa du kunnat åstadkomma på hela den tiden du suttit här på arslet!?" Sedan pricken över i:et när de ska gå hem och verkligen har försökt göra sitt bästa: "Vad tänkte du med idag, du klantade verkligen till det rejält?!

Hm, undrar om arbetsglädjen infinner sig hos dem-NOT!

Det de håller på med har en tvärtomeffekt. De förstärker och påpekar det negativa istället för att förstärka det positiva. Barn skuldbelägger sig när de får negativ kritik. Det räcker med att de själva gör det efter en match, om det gått dåligt. Då handlar det om att muntra upp dem och peka på det bra de ändå gjort och vips så har man boostat deras självförtroende!

Nej, fram med munlåset och kasta bort nyckeln under matcherna om det inte kan komma vettiga, positiva utrop eller för all del stanna hemma tills ni gjort upp med er själva!

Tänk att hon/han står där naken framför dig....

Jag har lärt mig med åren att man ska ta ett kliv bakåt och tänka efter innan..

Igår när jag var på tjänsteresa med min kollega, kom vi in på att diskutera mer eller mindre besvärliga människor som vi möter eller har mött. Han gav mig ett mycket gått råd som också fick mig att skratta gott.

Om du råkar på en person som står framför dig och är lagomt spydig, kaxig eller rent av riktigt otrevlig. Tänk dig då att personen framför dig står där naken.

*

Tänk att: "Fattar han/hon inte hur löjlig hon ser ut när han/hon står där spritt språngande naken och skriker." "Förstår han/hon inte hur hon ser ut - alla andra går omkring med kläderna på och han/hon kom hit utan och visar allt!"

Visst, du kommer nog se lite självgod ut när du står där med ett flin över ansiktet. Det kan också reta gallfebern på den som står framför dig och konsekvensen blir att hela situationen eskalerar. Det kan det dock vara värt och du kan ju faktiskt vända på klacken och gå därifrån. Hon/han kan står kvar där och domdera NAKEN:-)

Jag tror metoden skulle fungera på mig och därmed koppla bort den negativa energi som den andre försöker skjutsa på mig...

Det kommer alltid att finnas människor runt en som man har svårt för. Det handlar bara om att förhålla sig till dem. Sedan vet jag att det kanske inte fungerar med att "klä av" människor alla gånger, men då får man helt enkelt finna andra förhållningssätt.

"What comes around goes around" ...

*

...är ett uttryck som jag mer och mer tror på och har sett slår in. I och med det så har det blivit lättare att hantera vissa personer som kan vara lite besvärliga när man tänker på det.

Lägg inte ned energi, det är inte värt det!

Jag är helt övertygad om att jag fortsättningsvis kommer att stöta på avundsjuka människor som talar illa om en, bittra människor som suger energin ur en bara de kliver in i rummet, äreknyckare som tar saker från en - kopierar för att själv få credit för det och kanske klättra ett snäpp högre upp...

Jag vet att dessa personer egentligen är ganska små och olyckliga inombords. Det de försöker uppnå genom skitprat, trycka ned andra människor, ha på sig en för stor kostym kanske tillfredställer dem för stunden.

*

I längden straffar det dem själva...

Det kanske finns en historia bakom som egentligen är ganska tragisk och som gör att dessa människor har det beteende som de har. Det är dock bara en förklaring inte en ursäkt. De kanske inte ens märker själva hur tydligt andra ser det, men det brukar ofta synas och det gör att de oftast blir självsanerade.

Jag vill ha positiv energi runt mig - så mycket som möjligt...

***

Jag uppskattar ärliga, ödmjuka och raka människor som kan bjuda på sig själva. Jag tror dock inte att de bara dyker upp och finns där en dag bara för att jag önskar det. Jag tror heller inte på att man kan förändra andra människor som har egenskaper som nämnts genom att tala om det för dem. Däremot tror jag på att om man själv försöker ge positiv energi, vara ärlig och lyfter fram andra som förtjänar det, så tror jag att man får det tillbaks.

Man kan bara ändra på sig själv och sålla bort de personer man möter som man inte mår bra av. Hantera dem genom att ta ett kliv tillbaks, tänka efter innan.

*

Oftast sorterar de bort sig själva genom att vara som de är...

En dag kanske de också stannar upp och ändrar på sig. Oftast blir det dock inte förrän "What comes around goes around" slår in...tragiskt nog...för dem

Statsministerns pressekreterare

Har just kommit hem från ett intressant föredrag som Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard höll i våra lokaler på Pumpgatan.

Fast jag fortfarande var ganska krasslig, fångade han mitt intresse med sitt innehåll. Han berättade om hur media fungerade, hur journalister arbetade och hur logiskt det egentligen är mm.

Det var intressant hur Edvard hade lagt upp föreläsningen med att visa hur en dagstidning arbetar, hur nyheter blir nyheter. Många goda råd fanns med och jag tänker som alltid när jag gått mediautbildningar att: "Det där ska jag ju faktiskt tänka på!" men när tidningar eller tv väl ringer så står man där utan den där lilla handboken man alltid sagt att man ska ha.

Förhoppningsvis har man genom åren ändå lärt sig proceduren och kan sköta det ganska snyggt ändå, men visst krävs det träning i början! Jag personligen har aldrig haft pronblem med media alla de gånger jag blivit intervjuad, men man har ju hört hur det blivit för andra dock. En del gånger när människor säger att de blivit felciterade eller dylikt så kan det handla om att man egentligen sagt för mycket och att man ångrar sig, det finns alltid två sidor på ett mynt.

Jag tror det är viktigt att tänka igenom noga vad de egentligen vill, vad jag ska säga och vad som kan komma upp under diskussionen. Det är också oerhört viktigt att man inte trampar in på andras områden, säga saker som egentligen någon annan skulle säga. Sist tror jag att man ska försöka vara så naturlig som möjligt och trevlig!

Ensamstående barn utan grundtrygghetspaket

När jag är nere på stan så brukar jag alltid se på människor. Jag lägger ofta märke till de ungdomsgäng som sitter i busskurer. Man har sett dem förut. Sent på vardags-helgkvällarna finns de där och jag undrar varför de inte är hemma hos sina föräldrar som alla andra. Eller egentligen undrar jag inte, jag förstår att det är något som gör att de inte vill vara det. De söker sig hellre till tryggheten i gänget. Där de har en identitet, gemenskap och en trygghet-vad de iallafall tror är det. Jag vill inte tänka på hur stor mörkertal det egentligen är på ensamma barn.

Jag fick mig tillskickat en länk för en tid sedan där DN skrev om en chock-ökning och 100000 alkoholiserade svenska kvinnor. Det är katastrofalt i sig, men som jag alltid tänker när jag får färska undersökningar i mitt arbete (drogvaneundersökningar på vuxna) hur många barn och ungdomar finns med i bilden. Hur många är osynliga?

Det finns också barn som kanske inte lever tillsammans med eller i närheten av någon som har missbruksproblematik, men de får inte grundtrygghetspaketet med sig ändå.

Barnen får inte nog med kärlek och det sätts inte gränser tilläckligt.

Det är enkelt att låta barnen gå in på rummet och sätta sig framför dator eller framför tv-spel och ängna timmar åt det. Man släpper helt enkelt delaktigheten i deras tillvaro och det aktiva engagemanget blir minimalt.

Det finns också barn som har föräldrar som är kompisar till dem. Där gränssättningen och den vuxna goda förebilden saknas. Man kanske kan tro som förälder att man vinner på att vara kompis, men oftast är det en kortsiktig lösning som man förlorar på och det sätter sina spår i ens barn för alltid. Det finns ett ordspråk som jag gillar och det är: "Barn ska inte ha barn"

Ett barn ska ha en förebild som vågar vara vuxen, som sätter gränser till vad som är rätt och fel. Det skapar en inre trygghet och ger en god vägledning i livet.

Jag hoppas att mina barn får alla de här sakerna under sin uppväxt-det vill jag ge dem och det är också min skyldighet som förälder.

Veckan som gått

När jag nu sitter här förkyld och eländig har jag haft ro att "utvärdera" min teambildningsvecka som gått.

Vi bodde i underbara Österlens Simrishamn. Jag måste säga att jag blev mycket imponerad över denna del av Sverige. Bebyggelsen, naturen/vyer var underbar och även om det tar mig emot så måste jag faktiskt säga att sydkusten faktiskt slår mitt älskade västkusten.
När det kommer till teambildning så är väl det ingen direkt favorit för mig, men det fyller väl sin funktion mer eller mindre för vissa. Jag vet att det är viktigt när man startar ett nytt projekt och man vinner på det i längden, men jag tillhör väl inte dem som skriker av lycka när det är bestämt att man ska iväg på det.

Nåväl, vi hade mycket bra diskussioner och det var intressant att höra hur långt var och en kommit i sitt arbete, dessutom kom jag fram till en del kloka saker och omvärderade mycket.

Inslaget under veckan som var mest underbart var att få se Skåne med en klockren guide som verkligen visste att visa alla guldklimpar värda att se. Dessutom träffade jag en jäkligt trevlig kollega från GBG som visade sig ha lika sjuk humor som jag - det connectade direkt.

Christiania - Köpenhamn

Mina känslor för Köpenhamn är blandade. När jag var där på studiebesök för 12 år sedan fick jag se den "mörka" sidan av staden, men det var ju också syftet med besöket då. Denna gång kände jag att ville göra ett återbesök på några av de platser jag varit på tidigare. Jag ville se om det hade förändrats något, samtidigt som jag många gånger är väldigt nyfiken på "baksidor". Varför jag har denna nyfikenhet handlar dels om de arbeten som jag haft förmånen att få välja i mitt liv-att arbeta med utsatta människor. Dels för att jag i mitt hjärta alltid brunnit för att hjälpa människor som inte har/haft det så lätt i sina liv. Där har jag dock lärt mig att det är viktigt med en bra balans-man får inte bli möjliggörare.

Köpenhamn är en vacker stad, men här liksom andra större städer syns misären tydligt. Det känns som det dock är mer tydligt i denna stad än andra jag besökt, men det kan också bero på att jag har tränat mina ögon under många år.

Christiania var nästan sig likt som jag mindes det-lite mer slitet, lite mindre livfullt. Jag trodde dock att det skulle ha förändrats mer efter politiska beslut och aktioner som myndigheter vidtog för något år sedan, men så var inte fallet. Det var samma miljö och samma stämning. Alla typer av människor mötte en på vägen in och ut från det lilla pittoreska samhället och även om Christiania står för det det gör, så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är en fascinerande att komma dit. Det är inte farligt, det är inte en massa nedgångna missbrukare man möter, det är inte total misär som många ofta har en bild av att det är. Men...det finns givetvis många många människor man möter innanför murarna/staketen som har ett beroende av en drog.

Jag tror också att om det fanns ett liknande område i Sverige hade det genast blivit betraktat som ett slumområde. Med nedgågna, en del övergivna hus, yttre miljöer som helst inte släpper sina barn i att leka och människor med missbruksproblematik. Sedan är det dock intressant och fascinerande om man skrapar på ytan och ser till bakgrundshistorian till Christiania, där flera olika typer människor bosatt sig. Arkitekter, affärsmän, egna företagare etc. har genom åren bott där. Det är inte, som det många gånger kan vara, för att de är i slutskedet av sitt missbruk där de förlorat allt. Det är för att de valt att bosätta sig där, bilda familj, gå till sitt arbete som vanligt folk, men kunna röka på en joint när de vill utan att få en pekpinne på sig (iallafall för ngt år sedan).

Eftersom jag var på tjänsteresa detta besök så hade jag förmånen att vandra i Köpenhamn med min trevliga kollega. Jag frågade henne om hon var intresserad av att följa med mig och det var hon. På något sätt så tycker jag att om man är i Köpenhamn och arbetar med de frågor som både hon och jag gör, så ska man ha sett Christiania. För all del man kan se det utan att man har ett sådant arbete, det är både nyttigt och lärorikt att se denna sida av Köpenhamn. Jag kan dock förstå hennes rädsla när vi gick genom Christiania, hon ville inte möta blickar, kände sig obekväm och rädd. Det är ganska normalt att känna så i en främmande miljö, som man hört många historier om. Dessutom ser det inte ut/är inte som vilket område som helst. Hon ville gå gå ut därifrån ganska snabbt. Eftersom vi inte hade så mycket tid att strosa runt hann jag inte visa henne de delar av Christiania som min guide, vid mitt förra besök, fick mig att ändra känslan jag hade och som liknade hennes lite. Där jag fick se hur christianiterna byggt upp delar som var riktigt intressant och gemytliga.

Vi tog också en tur till Istedgade som också är en ökänd gata pga tungt missbruk, prostitution och mängder av porrbutiker/klubbar. Det är också här som svenska socialarbetare arbetar för att ta hand om de svenskar som kommer till Köpenhamn och utvecklar/får ett tyngre drogmissbruk (främst heroin).

När jag var där för några år sedan berättade socialarbetarna att de hade stora problem med främst kvinnor som kommit för att prostituera sig för att tjäna ihop pengar till sitt missbruk. Kvinnor/tjejer som hamnat i fel sällskap, tungt heroinberoende och som for mycket illa. Metadon var då och som jag förstått även idag lösningen på problemet enligt myndigheten. Problemet var och är bara att de som fick det dagligen bytte det mot heroin och marknaden för metadon då blev i princip lika stor. Jag fick förmånen när jag var där sist att prata med två svenska kvinnor som arbetade som prostituerade och de berättade detta för mig. Kontrollen var dålig och det fanns mer eller mindre ingen uppföljning. Inget biopsykosocialt program knutet till metadonbehandlingen. Idag hoppas jag dock det blivit bättre eftersom det är nödvändigt för att personerna inte bara ska komma ifrån sitt heroinberoende utan även sitt liv i misär.

Istedgade var sig likt med sina butiker, klubbar, man såg utsatta människor som hankade sig fram, med tomma ögon, som lever i misär. Dock kändes det som det blivit en förbättring, det kändes inte lika nedgånget, slummigt, husen gatorna hade fått en ansiktlyftning, men under ytan fanns det kvar. Jag tror också precis som det var vid mitt förra besök, att det vid mörkrets inbrott förvandlas till det sämre.

Jag hoppas att nästa gång jag besöker Köpenhamn, att det då ska ha blivit ännu några snäpp bättre på dessa områden som omnämnts.