MASKROSBARN AV MIN TID

söndag 23 december 2012

Tillägnas alla de barn som just nu har en klump i magen!


...Jag vill att du ska beröras när du läser detta. Jag vill att det ska väcka en tanke!

Jag önskar så att alla barn fick en fridfull jul. Tårarna rinner på mig när jag tänker på alla de minnen som jag har av krossade förväntningar och att för att mina minnen delas av så många andra.... Det värsta av allt är att det skapas otaliga liknande minnen i detta nu. Där små och stora barn fäller tårar och brustna löften lämnar djupa sår i deras hjärtan. 

Min högsta önskan är att alla ska tänka sig för under julen. Ha en vit jul för barnens skull.

"Den åttaåriga flickan vaknade på julaftonsmorgonen intill sin mamma: ”Mamma vakna, det är julafton”. Mamma ville inte vakna. Flickan satte sig på sängkanten, tog på sig sina tofflor och gick in till vardagsrummet där julgranen stod. Hon skruvade på en av lamporna. Det pirrade till i magen på henne av förväntan. Hon som de allra flesta barn såg fram mot julklappar, tomten och Kalle Anka.
Hon gick vidare till sitt rum där pappa låg och sov. Hon satte sig intill honom. Känslan av förväntan byttes till dysterhet. Minnesbilder från gårdagen gjorde sig påminda. Uppesittarkvällen hade förvandlats till en mardröm. Hon drog upp benen framför sig, lade armarna runt dem och sjönk ned med huvudet mot sina knän och grät tyst. Hur mycket hon än försökte kunde hon inte stoppa tårarna.

Dagen innan hade hon och mamma klätt granen medan pappa satt i soffan. Allt hade till en början varit fridfullt förutom det där glaset med vuxendricka som pappa ständigt fyllde på. Så fort han förde glaset till sin mun kände hon en klump i magen. Hon tröstade sig med att mamma lovat henne att hon i alla fall inte skulle dricka. Löftet blev dock kortvarigt. Efter ett par timmar hade kvällen ändå förvandlats till ett helvete. Mamma hade med jämna mellanrum gått ut i köket och smygdruckit och när pyntet var klart var hon också full.

För flickan var alkohol ett naturligt inslag i vardagen. Det blev ofta bråk som började med småtjafs. Sedan övergick det till högljudda diskussioner och det var där hon var tvungen att vara på sin vakt precis som det blivit denna kväll. Det var då hon brukade bli ombedd att lägga sig vilket hon motsträvigt gjorde. Därefter låg hon som på miljontals nålar medan hon då och då smög upp och lyssnade mot dörren. Hon visste vad som väntade. Hon lyssnade efter de ”bekanta” ljuden av slag, sparkar och skrik. Det var då hon var tvungen att agera snabbt. Hon visste exakt hur hon skulle ställa sig mellan dem. Få dem att sluta bråka. I går hade hon dock inte hunnit.

Utmattad av gråt hade hon somnat från allt. Hon lyckades inte förhindra det hemska utan vaknade i tystnad och rusade upp. Hon fann mamma liggande på sängen, gråtandes. På hennes kind fanns ett stort mörkrött märke och nedför halsen rann blodet från spruckna läppar. Vettskrämd skyndade hon vidare för att se efter pappa. Hon fann honom på golvet i vardagsrummet. Intill låg granen vält med glassplitter från krossade kulor runtom. Försiktigt lyckades hon komma fram till pappa och mötte hans blick i ett ansikte fullt av rivmärken. Ett ”förlåt” ekade ut i tomheten följt av en kort berättelse om vad som hänt. Hon sa ingenting utan försökte förstå.

Efter att hon hjälpt både mamma och pappa lyckades hon bädda ned dem på varsitt håll. Därefter tog hon fram en pall och kämpade med att resa upp granen så att den stod på sin plats och lyste än en gång. Hon hängde tillbaks de kulor som fortfarande var hela. De andra sopade hon upp och kastade tillsammans med allt annat skräp och bevis på att det blivit på samma sätt som så många jular tidigare. Hon trodde nämligen att om det inte syntes kanske de inte heller skulle tänka på det – det skulle inte finnas.

Den lilla flickan hoppades innerligt att mamma och pappa en dag skulle hålla sina löften, åtminstone på julafton. Att hon skulle få en jul som alla hennes klasskompisar hade. En sådan jul som de efter lovet brukade berätta om. En sådan jul som hon skulle minnas med glädje. Inte med en klump i magen. En jul där hon skulle få vara barn på riktigt. Inte vara förälder åt sina föräldrar.

Även publicerad i NWT under gårdagen.

1 kommentar:

Karina författar sa...

Hej Marlene!
Jag har själv växt upp i en trygg miljö, långt från det du skriver om, och det känns ofattbart och fruktansvärt att det ska finnas barn som har det så.
Kram!
Karina (en förlagskollega :)

Vivian...

Vivian...