MASKROSBARN AV MIN TID

måndag 5 december 2011

Med sorg i mitt hjärta - inte helt ofarligt med narkos för hundar...

 

Ja, jag är ledsen och nedstämd. Vi förlorade nämligen en kär familjemedlem förra veckan - vår lilla hund Bianca dog för oss och det gör ont...

Det är först nu som jag orkar skriva om det som hände vår familj förra veckan. "Skriv om det så kanske det känns bättre" var det någon som sa till mig men jag har inte orkat - förrän nu.  

Det har gjort för ont. Alla som är hundägare vet vad jag talar om när jag berättar om den sorg och smärta man känner när ens fyrbenta familjemedlem rycks bort från en. Denna gång var det ingenting som jag, min man eller våra barn var beredda på överhuvudtaget. Det kom som en chock.

Vår älskade lilla Bianca som vi behöll från vår sista kull har lämnat oss i stor sorg. Hon var vår lillan och hon skänkte oss så mycket glädje i vår tillvaro. Vi behöll henne för att hon skulle fyllda tomrummet efter hennes bror Algot blev påkörd förrförra året. Hon blev verkligen ett med hela vår familj. Hon var totalt bortskämd och det var inte en gång jag fick säga åt min dotter Felicia att Bianca faktiskt har egna ben att gå med eftersom hon var mer uppe i någons famn än på golvet (tyvärr var jag nog inte bättre själv). Jag tror att Bianca själv på fullaste allvar trodde att hon var människa eftersom vi faktiskt behandlade henne som det (fast jag vet att det inte var rätt).

Vad som hände henne är ofattbart. Jag kan inte annat säga att jag blev chockad, arg, ledsen när de ringde från djurkliniken och berättade att vår lillan avlidit efter att vi två timmar tidigare lämnat in henne för att de skulle dra ut två mjölktänder på henne. Veterinären ringde till Fredrik och meddelade honom den tragiska nyheten. 

"Hon klarade inte av uppvaknandet efter narkosen. En del hundar är känsliga för narkos..."

Fredrik hämtade mig från jobbet och vi åkte tillsammans dit. Jag ville inte riktigt förstå  och hoppades hela vägen dit att det måste ha skett ett missförstånd. När vi kom dit förstod jag dock att det var sant. Jag grät hejdlöst när jag fick berättat för mig hur det gått till. 

"Hon öppnade ögonen och blinkade till när vi gav henne medlet för att vakna upp men sedan efter en stund när vi skulle titta till henne hade hennes lilla hjärta slutat slå. Vi jobbade med henne i 45 minuter men det fanns inget vi kunde göra. Tyvärr. Hon var verkligen jättefin er Bianca"

Orden som veterinären berättade för oss där vi satt i ett undersökningsrummet har etsat sig fast i min hjärna. Det enda jag kan tänka på är vår lillan där hon ligger. Orden har skapat bilder som gör fruktansvärt ont. Jag ville inte höra. Jag vill inte att det ska ha hänt. Jag vill ha tillbaks henne. 

Mer än något annat i världen just nu... 

Hon skänkte oss så mycket glädje och hon var den sista vi hade kvar efter hennes mamma. Jag vet att tiden läker alla sår men just nu gör det så ont. Just nu känns allt så hopplöst. 

Hela familjen sörjer. Alla känner en saknad på sitt sätt. Alla har minnen som gör ont. Alla tycker fortfarande att det känns så ofattbart. Att aldrig någonsin igen ha lilla knyttet liggandes under täcket. Aldrig någonsin få känna hennes ljuvliga doft. Aldrig någonsin få se hennes små glittrande ögon. Aldrig någonsin få se henne leka i poolen. Aldrig någonsin få se henne springa runt på tomten som ett yrväder. Aldrig någonsin få se henne leka med någon av våra andra hundar. Att aldrig någonsin mer få höra hennes gulliga små läten. 

Det finns så mycket som påminner om henne och hennes bror Algot för den delen och  jag kan inte sluta undra när oturen ska vända. Det här känns så fruktansvärt onödigt och sorgligt.

Vila i frid älskade Bianca (vår Blon-blon). Du kommer alltid finnas i våra hjärtan....

3 kommentarer:

Jess sa...

Usch, stackare!!!
*kram*, vet hur det känns när ens älskade djur tas ifrån en :(

Linda sa...

Åh vad jobbigt. Det är så hemskt när ens älskade husdjur försvinner. Eller en förlust överhuvudtaget såklart. Min hund som dog förra året var jag uppvuxen med, och som du skrev om din hund så var våran en i familjen och begrep nog inte att hon var en hund.

Så hemskt att hon försvann under sådana omständigheter, hon verkar ha varit en mycket älskad hund. Det känns säkert oerhört tomt nu, men man måste försöka tänka på alla de fina stunderna och hålla fast vid dem.

Ta hand om dig/er nu. Vet att det måste vara svårt.

Marléne L Kopparklint sa...

Tack både Linda & Jess för de värmande orden. Det känns tungt och väldigt tomt just nu men jag vet att tiden läker alla sår... Det kändes så onödigt och chockerande dock.

Kram till er båda

Vivian...

Vivian...