Om det jag fick höra förra helgen fanns på pränt skulle jag rama in det och ha det på mitt sängbord

...det har fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Tänkte skriva om ett samtal jag hade förra helgen eftersom jag tänkt på det rätt var det är sedan dess. Jag pratade nämligen med en person som jag är mycket glad och stolt över att ha till vän och jag tänker fortfarande på det samtalet...

Att jag skrivit hela mitt liv är ingen hemlighet men mycket av det jag bär med mig är hemligt. 

Annika Hiltunen som är en kollega, en vän och ett mycket tillförlitligt bollplank är den första av två viktiga personer som tagit del av den senaste versionen av min historia som jag gång på gång arbetat om - den version som jag äntligen försonats med. Den andra personens reflektioner som jag fick ta del av i veckan stärkte mig också otroligt mycket, det innebar att jag fick en bekräftelse på att jag är rätt ute i mina egna slutsatser och då utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv.

Annikas omdöme och reflektioner gjorde i alla fall att jag brast ut i gråt under samtalet och det var första gången i mitt liv som jag gråtit av saker som en vän sagt till mig. Förutom möjligtvis min älskade Fredrik, är det nog ingen som sagt sådana fina, bekräftande ord till mig samtidigt som hon gjort mycket kloka analyser. Jag önskar att jag kunde skicka tillbaks den värme inombords som jag kände/känner (även om det var fruktansvärt jobbigt:( 

Det var mitt i prick och jag önskar verkligen att jag hade det hon sa på pränt för då skulle jag rama in det och ställa det på mitt sängbord. 

Jag kommer ihåg en sak hon sa väldigt väl:

"Du har skrivit flera gånger om dina böner när du var liten. Du tror att de inte blev hörda men jag ska berätta en sak för dig att även om vare sig du eller jag är troende eller inte, kan jag säga att om det nu finns en gud eller en högre makt så blev de faktiskt det ändå. Det har nämligen skett ett mirakel - du finns i dag och är den underbara personen du faktiskt är och du har lärt dig älska trots allt du varit med om. DU är ett mirakel och en fantastisk person. Jag önskar att du själv kunde se det jag ser. Jag är så glad över att våra vägar korsades och att jag fått lära känna dig..." 

:'( dito:-)

Den lilla flickan inom mig kom fram. För första gången i mitt liv möttes vi utan skuld, skam och rädsla. Jag kramade om henne och sa att det är bra nu. Det är ok. Du behöver inte vara rädd längre. 

Även om det bara var för en kort stund, var det en underbar känsla. Jag vill och hoppas att jag får möta henne fler gånger och att det känns då känns likadant.

Tack Annika, verkligen.