Jag vill säga grattis och egentligen ska man hylla dig men...

...jag brister bara ut i gråt så fort jag tänker på det.

Det kändes så tungt att du inte fanns vid liv när jag fyllde år förra året. Det kändes tungt att inte få träffa dig och vara med dig under julhelgerna. Det kändes tungt när Hampus var ledsen över att ingen kom nu på hans 15-årsdag... 

Det känns tungt att tänka på att precis på dagen för ett år sedan, var jag uppe hos dig på sjukhuset. Då du var i ditt livs slutskede och jag i ett skede att inte vilja inse den bistra verkligheten. 

Just i dag för exakt ett år sedan tog jag din hand och mötte din blick för sista gången. Just då fick jag känna din värme. Just i det ögonblicket var jag inget annat än en dotter och du var min älskade, finaste lilla mamma som alltid sagt att jag inte behöver vara orolig.

"Det är inget som kommer hända mig älskade lilla gumman, du behöver inte vara orolig för mig. Jag har oanade krafter och överlever allt!" 

Just då ekade de orden i mitt huvud. De orden som så många gånger tidigare tröstat mig, ingav mig än en gång hopp... Jag ville inte se tecknen eller inse sanningen just då. Det fanns bara en sak som var viktig för mig. Det var att komma intill dig, min mamma och säga: 

Grattis på födelsedagen mamma - jag älskar dig så himla mycket!

Det är precis de orden jag vill få fram just idag men jag finner inte riktigt styrkan och förmågan att åka bort till din plats, tända ett ljus och säga det. Det gör fortfarade så ont och det gör mig så ledsen att tänka på att jag aldrig mer kommer få möta din blick, känna din värme och möta dig i livet som min älskade mamma. Just nu kommer det bara tårar....