(…) Barn som har haft en svår uppväxt präglad av omsorgssvikt, våld och missbruk i hemmet eller psykiskt sjuka föräldrar ställer ofta två frågor: varför var det så många vuxna som inte såg min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick hjälp? (…)
Det är alltför många barn som växer upp med missbruk och/eller psykisk sjukdom runt sig som inte får den hjälp de behöver, utan rasar genom samhälles olika skyddsnät. Oavsett vilka faktorer som spelar in när de faller igenom bidrar de till att barnen/ungdomarna blir ”osynliga” och inte får en trygg uppväxt.
I en debattartikel som jag skrev tillsammans med Göran Harnesk BRIS, berättar han bl.a. om att de har många kontakter med barn som berättar att de har försökt att berätta om sin situation för vuxna i sin närhet, men som inte blivit trodda.
Konsekvenserna av att barn inte får det stöd de behöver eller lever som osynliga, är många. Skulle mörkertalet på hur många som trillar igenom-, hur många som hamnar utanför-, hur många som blir skadade både psykiskt och fysiskt genom hela sitt liv, synliggöras – skulle vi alla reagera. Om vi verkligen fick se vad alla dessa barn fått gå igenom i sina liv - vilka situationer som hade kunnat förebyggas om de fått ett grundtrygghetspaket medskickat från början - skulle samhället förmodligen agera i större utsträckning.
Alla som arbetar med barn och unga har en skyldighet att samverka i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Men för att kunna samverka och agera måste man också som personal kunna tyda signaler och tecken som finns hos barnet. Att exempelvis växa upp med en förälder som har missbruk eller psykisk sjukdom kan innebära flera riskfaktorer till att barnet bygger upp ett normbrytande beteende.
”Varför tog det så lång tid innan jag fick hjälp?” - en ständigt återkommande fråga…
SVD:(…) Två färska kartläggningar visar på allvarliga brister i styrningen av den sociala barnavården som delvis kan ge svar på dessa frågor.(…)
Dessa två undersökningar bekräftar något som tråkigt nog varit känt länge och som gjort att många barn och ungdomar hamnat mellan stolarna och inte fått rätt hjälp. De visar resultat på att det mellan kommungränser finns stora skillnader mellan handläggare och kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras.
Det är inte bara över kommungränserna det spretar utan också inom kommunerna...
Under de år jag arbetat inom socialtjänsten arbetade jag med att ta fram och implementera just rutinplaner och policydokument kring hur och när man som tjänsteman ska anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn eller en ungdom far illa. När jag utbildade medarbetare inom skola, fritid och socialtjänst vet jag vilka diskussioner som kom upp bland medarbetare själva. Det var och är inte enkla frågor och det tydde på en spretighet mellan myndigheter, förvaltningar, avdelningar och enheter.
Flera upplevde man att man trevade utan riktiga verktyg och att det saknades uppföljning och återkoppling mellan olika aktörer...
Ett återkommande ämne var att man tvekade på att göra en anmälan eftersom man tyckte att det var en så stor apparat att dra igång. Att barnet/den unge skulle behöva ”hamna i rullarna”. Det fanns helt enkelt en osäkerhet om det verkligen var nödvändigt, trots att man har en skyldighet vid misstanke. Det som också kom upp till diskussion var att man kanske inte alla gånger hade en helhetsbild av familjen.
Mycket handlar om normbrytande beteende…
Varje enskild tjänstemans egna värderingar och erfarenhet spelar uppenbarligen en stor roll när de ska göra en bedömning. Det kan handla om att barnet inte har det avvikande beteende som enskilde tjänstemannen betecknar som normbrytande. Det kan handla om en osäkerhet inför hur man ska hantera det. Det kan handla om att personal i skolan inte är utrustade med rätt verktyg för att kunna agera på bästa sätt. Det kan handla om att det inte finns en samverkan uppbyggd mellan olika aktörer som finns runt barnet. Det kan handla om att man egentligen inte vill se problemen för att det gör för ont eller är obekvämt.
***
”Om du trodde att du skulle tvingas flytta från den du älskade mest i hela världen – skulle du då berätta?”
Jag anser att man måste skapa kedja utan svaga länkar. Man måste inte bara fortbilda handläggare, kvalitetssäkra inom socialtjänsten så att de arbetar efter samma nationella riktlinjer. Man måste utbilda all personal som arbetar med barn och ungdomar så att man får samma synsätt och plattform att utgå från. Medarbetare i flera led inom myndigheter, landstings- och förvaltningar ska ha kunskap om vad ett normbrytande beteende är, lära sig se helheten av en familj.
Spretande riktlinjer och godtycklighet bland tjänstemän ska inte får avgöra om ett barn ska få stöd…
Individuella värderingar, erfarenheter och godtycke ska inte avgöra om en utredning ska påbörjas. Det ska finnas tydliga riktlinjer med parametrar som avgör om och när det ska göras en anmälan till socialtjänsten och när det ska startas en utredning eller sättas in tidiga insatser.
SVD: (…) Det är tjänstemännens tolkningsutrymme och ”magkänsla” snarare än innehållet i anmälan till socialtjänsten som avgör om en utredning inleds och om barnet får stöd. Det är inte acceptabelt att barn som behöver samhällets stöd är utlämnade till ett system med sådana brister i rättssäkerheten.(…)
Jag hoppas att Socialstyrelsens nyligen inledda arbete kring uppföljning av insatser i socialtjänsten kommer ge resultat av att man tar fram tydliga nationella riktlinjer-med mindre tolkningsutrymme -tydliga parametrar och instrument för uppföljning och kartläggning. Att man ser hela kedjan från MVC, BVC, förskola/skola etc.
Det handlar inte bara om att kvalitetssäkra socialtjänsten utan det handlar om att kvalitetssäkra hela kedjan med aktörer som möter och arbetar med barn och unga.
